Galileo Galilei uppfann inte teleskopet i början av 1600-talet men han utvecklade konstruktionen till den grad att han kunde studera himlavalvet och göra omvälvande upptäckter. Han konstaterade till exempel att stjärnor inte var ett slags eviga stearinljus utan himlakroppar som förintades. Han såg att det hände grejer därute.

Om det hände grejer i världsalltet, det vill säga om saker förändrades, då föll den rådande aristoteliska världsbilden samman. Aristoteles, och hans på Galilei tid dominerande kristna skolastiska efterföljare, förklarade ju att världen var skapad, klar, oföränderlig och perfekt. Hållbar, kan man säga med ett modernt uttryck. Allt var för evigheten. Det mänskliga intellektet skulle inte ägna sig åt att försöka med några förbättringar, för det fanns inget att förbättra, utan bara att genom kontemplation och tankemöda förstå hur välorganiserat allt redan var.

Descartes – och troligen en massa andra tänkare, men när människan skriver historia, i detta fall filosofins historia, brukar hon för enkelhetens skull tillskriva stora och antagligen vitt spridda insikter någon enskild person – insåg att om det var som det verkade, nämligen att det inte fanns något fast och oomkullrunkeligt i tillvaron, då visste han ingenting. Han var han tvungen att tvivla på allt. Det var bara en sak han var säker på, nämligen att han tvivlade, och att han därför troligen fanns. Cogito, ergo sum, sa han och blev känd för detta yttrande bland alla oss som egentligen inte vet något om hur vare sig han eller andra filosofer i verkligheten tänkte.

Om, som Aristoteles menade, världen var ett ordnat Kosmos så låg det nära till hands att föreställa sig att det mänskliga förnuftet, som var en del av, och därför av sig själv hade inblickar i, detta ordnade Kosmos, genom skarp tankeverksamhet och kontemplation kunde utröna tillvarons hemligheter. Man kunde lita på att den mänskliga hjärnan skulle hamna rätt bara den följde sin egen, av tillvaron givna, logik.

Men om Galileo och Descartes hade rätt i sina föreställningar om tillvarons obestämda karaktär kunde vetenskapen inte längre lita på att sanningen skulle uppdagas genom att begåvade människor resonerade logiskt och klokt med varandra. Då fick man utveckla en annan metod att blottlägga sanningen.

På det viset utvecklades vad vi kallar det vetenskapliga tänkandet. Sanningar om tillvaron söktes inte längre i urkunder och på seminarier, utan genom observationer och experiment. Ta exemplet Claude Bernard, fransk fysiolog, som ville veta varifrån sockret i kaniners blod kom. Från maten? Han experimenterade, gjorde två grupper kaniner som matades olika. Det blev ingen skillnad i sockerhalten i blodet. Så småningom kom Bernard fram till att sockret producerades av kaninernas lever. Det hade han aldrig kunnat kontemplera sig fram till enligt aristotelesmodellen.

Det mänskliga förnuftet var inte längre sanningens ursprung, utan bara dess hjälpreda. Förnuftet hade ingen inbyggd och förutbestämd förbindelse med en redan existerande sanning inneboende i världsalltet. Descartes dog år 1650. Hundra år efter hans död hade mänskligheten utvecklat mer användbar kunskap om tillvaron än allt man sammanlagt lärt sig tidigare (det vet jag inte, men något ditåt).

På den vägen har det varit i några sekler och allt till mänsklighetens enorma fördel. Man hade kunnat tro att mänskligheten skulle jobba vidare på en väg som visat sig så framgångsrik, men så är det bara delvis. I stället har ett nytt slags tänkande utvecklats som i ett visst hänseende är en fortsättning på det senaste milleniets intellektuella utveckling men i ett annat hänseende mer aristoteliskt eller nyskolastiskt än vetenskapligt i Descartes bemärkelse.

Jag talar om den alltmer utbredda postmodernismen, ett tänkande som i grunden hävdar att det inte finns någon sanning.

Postmodernismen representerar en fortsättning längs den inslagna vägen om man resonerar enligt följande: 1) Aristoteles hävdade att det finns en slutgiltig sanning inprogrammerad i tillvaron, 2) Descartes menade att sanningen visserligen finns, men inte färdigtillverkad, utan den måste uppdagas med vetenskapliga metoder, 3) postmodernismen anser att ingen definitiv sanning kan uppdagas eftersom det finns hur många giltiga sanningar som helst. En rak progression från ”säkert” via ”osäkert” till ”obefintligt”.

Men ännu mer, syns det mig, representerar postmodernismen en tillbakagång till det medeltida tänkandet, kanske framför allt på grund av sina auktoritära tendenser. Skolastikerna var kyrkodignitärer som presenterade sina sanningar i kraft av den auktoritet de fick av sin ställning i samhället. Det gick inte att säga emot. Om man sa emot kunde man bli bestraffad. Tänk på Giordano Bruno som av kyrkan brändes på bål år 1600 för sina idéer (kanske för att han höll med Kopernikus om att jorden snurrade kring solen). Även Galileo höll på att stryka med.

När vetenskapen – enligt den kartesianska metoden att man inte kan veta något säkert förrän man prövat – slog igenom, blev det, åtminstone i teorin, ett annat ljud i skällan. Det fanns ingen auktoritet, om hon så vore ärkebiskop, som med legitimitet kunde stoppa sanningen enligt beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Bortsett från de rent materiella fördelar som detta synsätt medförde så representerade förändringen en landvinning för demokratin och jämlikheten. Det fanns något som var starkare än makten, nämligen sanningen. Och makten fick tåla det. Kungen, som delar ut Nobelpriset, kan inte mopsa sig mot pristagarna (vilket ju var ungefär vad som hände när påven brände Bruno).

Med postmodernismen är vi tillbaka i den skolastiska ordningen. Makten resonerar inte. Den deklarerar sin uppfattning och den stackars medborgare som inte delar den uppfattningen får skylla sig själv och hållas, liksom Galileo, för en möjlig samhällsfiende, en sorts brunråtta. När det inte längre finns någon sanning oberoende av makten finns bara makten.

(Överkurs: Återfallet från Descartes till skolastiken inleddes med filosofen Nietzsche som var den förste i modern tid, vad jag vet, som förnekade existensen av en sanning som kunde uttryckas i ord. Det finns något som kallas ”banan” men alla bananer är olika och dessutom förvandlas de med tiden – de har till exempel en tendens att ruttna – så hur kan man använda samma ord för så olika företeelser? Så är det med allt vi påstår, sa Nietzsche ungefär, och därför finns ingen sanning. Det är bara svaga människor som behöver uppfinna en sanning åt sig för att ha något att hålla sig i när livets vagn rullar fram på sin steniga stig. De starka behöver inget trams som sanningar. De klarar sig av egen kraft, ty de är Övermänniskor. Jag tror att det är så även med postmodernisterna. De sätter sig över sådant som vanliga människor tycker sig se och förstå och som funkar för dem. Postmodernisterna bryr sig inte om vad som funkar för vanliga människor. Det är därför de inte gillar lärare som lär elever nyttiga saker. Eleverna ska forska själva. De som är födda till Övermänniskor kommer att klara sig bra i alla fall. Resten struntar postmodernisterna i.)