I onsdags sände Uppdrag granskning ett inslag där reportern Diamant Salihu är ”en fluga på väggen” medan en grupp kriminella beredvilligt visar hur det går till när de lurar av gamla svenskar deras besparingar. UG:s ansvarige utgivare Axel Björklund menar att det var nödvändigt att filma det pågående brottet för att människor ska få veta hur det går till så de kan skydda sig. Men var går egentligen gränsen för vilka brott en journalist kan åse och åhöra utan att bli demoraliserad?

I det här fallet har alltså SVT-reportern Diamant Salihu rest till Marbella för att under två dagar ta del av hur kriminella lurar och bedrar gamla. Bedragarna har gått med på att låta sig filmas och intervjuas mot löfte om anonymitet. Men hade man inte kunnat göra en rekonstruktion istället, i tv-studion, betydligt billigare?

Inte enligt Björklund, som menar att det viktigaste är att det är på riktigt. Rekonstruktioner gör man bara i nödfall. Inte heller störs han av att inslaget kan boosta de kriminellas egon. Alla har olika incitament för att medverka i ett sådant här program, menar han.

Det har han i och för sig helt rätt i. Men jag kan inte låta bli att undra hur det känns för den 80-åriga dam som blir avlurad en smärre förmögenhet när hon får veta att det suttit en SVT-reporter alldeles intill bedragarna medan brottet ägde rum.

Jag vet i alla fall vad jag skulle känna. Jag skulle bli ursinnig – och hade det gällt min mamma så hade jag inte kunnat svara för vad jag hade gjort.

Den kvinna som intervjuas i programmet, liksom hennes son, tycks dock förvånansvärt lugna. De kanske tänker att det är gott nog att deras olycka kan rädda andra potentiella offer. Det hedrar dem. Men vi får inte veta om hon var den enda som blev utsatt för brott medan Diamant Salihu satt där och tog in skeendet. Fanns det fler offer under de där dagarna? Hur har de i så fall reagerat när de blivit uppringda och fått veta att SVT var på plats under pågåemde brott?

Bedragarna kallas konsekvent för europeiskt klingande namn som ”Erik” och ”Oliver” men trots att deras röster förvrängts (med hjälp av AI, får vi veta, eftersom AI numera måste nämnas i exakt alla sammanhang, som vore det en byline) avslöjar deras brytning att de är av samma ursprung som de andra som Diamant Salihu har hängt med de senaste åren. Det är gissningsvis också via dessa kretsar han kommit i kontakt med bedragarna från början, för de är ju som regel så kallade ”multikriminella”.

Det får mig att fundera på hur det känns att vara Diamant Salihu. Hur det känns att leva sitt liv som kriminalreporter och ständigt konfronteras med människor för vilka andras liv inte är värt något alls. Det är svårt att föreställa sig att det kan gå spårlöst förbi.

I programmet, och i intervjuer efteråt, säger han att det var väldigt svårt för honom att sitta där i Marbella och lyssna på ”Erik och ”Oliver” utan att kunna göra något. Det finns ingen anledning att tvivla på att han känner empati med offren, men hur länge kan man behålla sin moraliska kompass om man ständigt möter kriminalitet och bristande moral? Saker och ting kan lätt gå fel – och gör det hela tiden.

Ett exempel på det är Magda Gad. Från att ha granskat islamistisk extremism har hon övergått till att hylla talibaner och göra helt okritiska inlägg på sociala medier om tvingande klädsel för kvinnor. Expressens utrikeskorrespondent Kassem Hamadé är ett annat exempel. Numera finns en lång Flashbacktråd om hans sätt att krydda sina reportage med små snyftare om hur illa exempelvis terrorister far när de blivit fast.

Samma sak gäller förstås även andra yrkesgrupper som regelbundet har kontakt med kriminella, såsom advokater, poliser och myndighetstjänstemän. Yrkesgrupper som omgärdas av en myt att de skulle ha särskilt stor integritet men där utövarna är människor som alla andra.

Det är helt enkelt lätt hamna i svårhanterliga situationer och lätt att bli avtrubbad.

Om jag förstått saken rätt så krävdes det ett visst mått av övertalning från UG:s sida för att få de kriminella att ställa upp. Hur ivriga var egentligen UG att filma ett verkligt brott istället för att rekonstruera det exakta förloppet? Och vilka fler brott skulle de kunna tänka sig att filma?

Skulle de vara beredda att ge källskydd åt ett våldtäktsgäng eller en hustrumisshandlare för att få möjlighet att vara med och filma och sedan visa upp det som en varning till andra tänkbara offer?

Var går gränsen? Finns det ens någon?

Oavsett vad svaren på de frågorna kan tänkas vara så finns det en chans, om än liten, att programmet faktiskt får en positiv effekt. Efter inslaget i UG har statsministern kallat till sig bankcheferna och polisen för att diskutera hur bankerna kan ta ett större ansvar och hur samarbetet mellan bankerna och polisen kan stärkas. Mötet äger rum på tisdag den 13 februari.

Foto: Skärmdump SVT Play