Ursäkta, men man kanske kan få ställa frågan även om den är förbjuden och bara leder till att frågeställaren (jag) får skämmas. För en tid sedan, när frågan om ett svenskt Nato-medlemskap kom på tapeten, hade jag inga dubier om det ens uppstod någon undran min skalle. Att Sverige i själ och hjärta hörde till Nato var en sådan där sak som man som svensk bara visste och om man inte visste det så hade man fått lära sig i lumpen. (Bara en sådan liten propagandistisk detalj som att ”lede fi” i läroboken identifierades som ”Stormakten Röd” gav ett tips om tänkesätten inom försvarsmakten. Att officerarna åkte på kurser i San Diego fick man reda på ryktesvägen.)

Men sedan dess har ett antal irriterande annorlunda perspektiv börjat störa mig, i varje fall tre stycken, kanske fler beroende hur man räknar. Det gemensamma för dessa perspektiv är att de presenterar USA i ett annat ljus än det jag vant mig vid under efterkrigstiden, det vill säga bilden av Förenta Staternas flotta som stävar hitåt till vår räddning undan det hotande sovjetiska förtrycket. På bio kunde man se dramat iscensatt med amerikanska marinofficerare i vita uniformer och svagt hördes också de triumfatoriska tonerna från flottorkestrarna på fördäck.

Det nya är att USA i verkligheten – till skillnad från i filmerna – inte längre är någon självklar krigsvinnare utan snarare framstår som en plågad förlorare. Jag skrumpnade inombords av att se bilderna från den amerikanska flykten från Kabul med afghaner som fripassagerare på vingarna. Och på den vägen är det.

Nu ser likartade amerikanska misslyckanden ut att materialiseras i kulisserna, som jag ser det för att USA inte kan eller inte ens vill sätta stopp för det. Det ingår numera i landets militära doktriner, som utgör en underavdelning av dess allmänna politiska korrekthet, att folk inte ska dö i krig, helst inte ens fiendesoldater. Sådana doktriner tillämpas inte bara på egna krig, utan även på allierades, till exempel på Israels krig i Mellanöstern. Israels mål var i slutet av oktober 2023 att döda alla Hamas-ledare och förhindra att palestinierna fick något territorium att styra över (vilket i praktiken skulle betyda att judarna till slut tagit kommandot över det territorium de påstås ha styrt sedan 1948). Och den här gången tycktes deras beslutsamhet vara tillräcklig för att få slut på den sjuttiofemåriga intermittenta vapenvilan.

Men det stämde inte med USA:s ambitioner. Judarna fick inte ta kontrollen över landet utan måste dela den med palestinier. Hamas fick inte utrotas. Men i världens ögon kunde en av USA säkrad överlevnad för Hamas inte beskrivas på annat sätt än som en seger för Iran och en förlust för alliansen USA-Israel.

Det kan gå ungefär likadant i Ukraina. USA begränsar medvetet sina insatser för Ukrainas sak – jag säger inte att det kan finnas goda skäl – och håller inne inte bara pengar utan också vapen som Ukraina skulle behöva för att ha en chans. Till våren kommer Putin troligen gå på offensiven och erövra större delar av Donbas-området till dess att Zelenskyy accepterar en plats vid förhandlingsbordet (vilket betyder förnedringsbordet).

Hur illa det sedan kan gå vet man inte. Det är oklart vem, om någon, som ska försvara Israel. USA:s traditionella allierade i Mellanöstern, i huvudsak länderna på den arabiska halvön, tappar troligen lusten att ha med vare sig USA eller Israel att göra.

Om USA drar tillbaka sitt engagerade stöd för Ukraina kommer Tyskland och andra europeiska länder att känna sig tvungna att hitta ett sätt att samexistera med Putin. USA kommer att sluta fungera som den ”hegemon” vi vant oss vid.

Varför ska vi gå med i ett Nato som förlorar förmågan att ge oss det moraliska och militära stöd som vi egentligen söker där?