Det är bara de verklighetsfrånvända PK-isterna, likt Åsa Romson, som kan hävda att alla de möter exempelvis på tunnelbanan i Stockholm minsann är svenskar. På motsatta sidan hittar vi en och annan som hamrar in att man är svensk om och endast om det flyter vikingablod i ens ådror. Lyckligtvis är dessa två antipodiska grupper i minoritet, och båda två är lika oförnuftiga. Ändå leder oss dessa två påståenden till följande berättigade fråga:

Vem är svensk?

Innan jag äventyrar mig på ett svar, grundat på min jordnära uppfattning, vill jag poängtera att många har en särskild rätt till landet jämfört med andra, och borde (!) hävda det samt uppträda därefter. Dessa är ursvenskarna. Det är de som obestridligen är svenskar par excellence och är utan tvekan både arvtagare och förvaltare av Sverige och utgör stommen av svenskheten. Denna

evidens måste tyvärr framhävas givet det förvirrade tidevarv vi liver i. Till dessa svenskar ska tilläggas de utlandsadopterade barnen. De ”känner” ju inte en annan kultur än den svenska och blev ofrivilligt hämtade hit som små.

De immigranter som kom hit självmant eller vars föräldrar gjorde det nyligen för att bosätta sig här permanent, måste både underkasta sig ovannämnda rätt och ansluta sig villkorslöst till ursvenskarnas syn på hur livet ska levas i deras eget land, inte minst i det offentliga. Följaktligen: kan en invandrare bli svensk? Svaret är jakande under vissa betingelser och följande kända personligheter ur historiens hög får tjänstgöra som obestridliga bevis:

Jovars, en del invånare har som bekant inte endast vikingablod i sina ådror utan t.o.m. ett helt annat, men har ändå försvarat svenskheten och/eller bidragit till dess blomstring. Här kan vi nämna tyskfödde arkitekten Nicodemus Tessin d. ä. (1615–1681) som ritat många palats i Sverige, bland annat delvis ett visst Tidö slott för Axel Oxenstiernas räkning; Strasbourgfödde professorn i Uppsala, Johannes Schefferus (1621–1679), som ägnade stort intresse åt fornlämningar i Sverige och skrev ett läromedel i svenskhet, betitlat Svenska folkets ärominne. Denne manifesterar sitt försvar av svenskheten med dessa ord: ”Det är ett gammalt misstag hos människorna att bara framhålla och hedra det utländska. Vi uppskattar det grekiska, romerska, franska och italienska, men det som skapas hemma trampar vi under fötterna.” (*) Så låter en patriot!

Otaligt många andra kända och okända ”Schefferus” har sedan dess fortsatt att anlända. Men inte i tusentals per vecka eller/och i huvudsak från helt främmande kulturer som idag. Invandrarna utgjorde exempelvis runt 1920 knappt en procent av befolkningen. Och antalet som blev svenska medborgare uppgick till ca 400 per år under 1900-talets tredje decennium. De invandrare som blev det, berikade utan tvekan Sverige och hedrade svenskheten. Detta berikande fortsatte sedan några decennier framåt, genom exempelvis arkitekten Ralph Erskine (1914–2005) och professor Jerzy Einhorn (1925–2000), för att nämna två namnkunniga. De trampade inte på det inhemska. Tvärtom!

Och dagens motsvarighet till Schefferus, fast på ett annat sätt, är möjligen Alice Teodorescu Måwe, innan hon nu blev politiker. Det finns lyckligtvis fler, men inte tillräckligt många, och veterligen naturligt nog endast få, likt Hanif Bali, som härstammar från de muslimska regionerna.

Många papperssvenskar

Således kan även en immigrant fullt möjligt bli svensk om han eller hon bejakar det svenska, annars är personen i fråga endast en ”papperssvensk”, förutsatt att denne innehar ett svenskt medborgarskap. Hur mycket svensk är exempelvis en icke sekulär algerier, eller somalier, med svenskt pass och för vilken landets värderingar, kultur, rötter och historia är nästan lika främmande som, låt säga, maoriernas?

Sålunda var statsminister Ulf Kristersson icke (!) rasist, såg spöken eller ville splittra samhället med sitt senaste verklighetsförankrade anförande i Folk och försvars rikskonferens: Jo, många har skaffat sig det svenska medborgarskapet enbart för att ha tillgång till världens andra bästa resedokumentet, som öppnar dörrar till 193 länder visumfritt. Vi hittar också bland dem som Romson betraktar som svenskar, personer som naturaliserat sig enbart för att uppnå immunitet

mot eventuell utvisning. Inget annat! Hon kan t.o.m. stöta på både på tunnelbanan och varstans en och annan som avskyr svenskar och deras sätt att leva.

Det är alltså onekligen hög tid att villkora ansökan om svenskt medborgarskap, som exempelvis i Schweiz, till en hemvisttid om minst tio år, självförsörjning, klanderfritt leverne, godkända avancerade tester i både svenska, samhällskunskap och kultur, samt allt kombinerat med en gedigen utredning om kandidaten, som det gjordes förr (se Patrik Engellaus artikel Asyl), innan det tas något beslut i frågan. Och återkallande av medborgarskap skall vara möjligt vid vissa brott och tillfällen: grundlagen är inte synonym med naturlag, som en del tycks tro. (Återvandring för de som bara bor och inte lever här skall också uppmuntras.) Må de kommande utredningarna om dessa frågor, som borde inkludera även frågan om dubbelt medborgarskaps vara eller icke vara alternativt under vilka villkor det ska tillåtas, komma fram till åtgärder som sätter stopp för ”papperssvenskheten”, som nu har funnits i decennier och är förödande för Sverige och hela dess samhälle.

Invandrare

Invandraren som aspirerar på att bli svensk medborgare utan att anamma det redan sagda och vara beredd att försvara landet om och när det krävs, ska hänvisas att vara kvar i sitt ”invandrarskap”. Så länge denne är självförsörjande, innehar de tillstånd som krävs och har tagit seden dit han kom har han eller hon inget att frukta, i ett civiliserat land som Sverige. Många av dessa är dessutom européer, utan behov av bättre resedokument än sina ursprungliga, och har levt här i årtionden men antingen vill de eller behöver de inte bli svenskar officiellt, även om vissa av dem har berikat svenskheten mycket mer än andra. Ty i juridisk mening blev den holländske invandraren Cornelis Vreeswijk icke svensk men hans visskatt och uttolkningar av de svenska skalderna har gjort honom till en medlem i den exklusiva klubben av de i landet folkkära kulturella personligheterna. Vem är svensk och vem är invandrare? Han eller papperssvenskarna, ovan exemplifierade av den i landet icke kulturellt förankrade algeriern eller somaliern?

Vad känner sig undertecknad själv som, kanske någon läsare undrar?

Min totala hängivenhet och lojalitet till det svenska och mitt vardagliga ”svenssonliv”, med allt vad det inbär, gör mig till delvis svensk i själen. Åtminstone känner jag själv så och anses bland mina svenska vänner och bekanta som ganska svensk. Emellertid ska man inte förringa fakta: för den anonyma allmänheten är jag en invandrare, även med ett svenskt pass, mitt enda, i bakfickan. Det har jag inga problem med: man kan försvenskas men man blir inte helt svensk, oavsett utseende, om någon råkar tro det. Ty när man anländer till ett land i tjugoårsåldern är detta det naturligt givna. Hade jag däremot haft barn så skulle de givetvis blivit ännu mer svenska än jag. Och deras eventuella framtida avkomma skulle med tiden ha genuint anslutit sig till och stärkt den i inledningen nämnda stommen. Lämnar vi därhän dessa antaganden och återgår till den sammansatta verkliga verkligheten, är jag följaktligen en ”svensk-berb” som kommer stå på Sveriges sida i både vått och torrt. Kosta vad det kosta vill! Även livet självt om det så krävs. Det är mitt uppriktiga svar som är synonym med medborglig plikt. Varken mer eller mindre. Å nej: ett pass är inte blott en resehandling…

Not:

(*) Andreas Lindblom, Sveriges Konsthistoria från Gustav Vasa till Gustav III, andra delen, Förlaget Nordisk, Rotogravyr, Stockholm, 1944. S. 319.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 30 år invandrad berb från Algeriet och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.