Jag är mycket tacksam att jag inte är Benjamin Netanyahu eller Joe Biden eller någon annan som kan ha inflytande över Gaza-kriget eller i övrigt den politiska situationen i Mellanöstern. Här erbjuds ingen hjälp av kalla, vetenskapliga och matematiska beräkningar. Här har man bara sina känslor och sitt eventuella omdöme att lita till. Samt, förstås, den starkaste påtryckningen av alla: den ofta orubbliga övertygelsen hos dem man hamnar i meningsbyte med.

Men tänk om jag, eller du, av omständigheterna eller av beväpnade människor tvingades inta en position utan möjlighet att undfly prövningen. Du kan låtsas att du kommer att bli dödad vilken slutsats du än drar – ska du stödja Hamas eller israelerna? – så du kan inte fly undan problemet.

Judarna har de ursprungliga rättigheterna sedan tiotusentals år, säger du kanske och lyfter fram den judiska bibeln Torah, de fem moseböckerna, där judarnas otvetydiga och eviga besittningsrätt till landet fastställs till deras egen belåtelse.

Men det duger inte liksom inget annat argument heller är hållbart i den här frågan. Även i en nästan lika gammal text i Koranen, Sura 2:58, ger Herren uttryckligen landet att avnjutas av de troende som förkastar synden:

Och minns Våra ord: Gå in i detta land och ät som ni har lust till av dess frukter, men fall ned på era ansikten vid inträdet och be: ’Befria oss från bördan av vår synd!’

Antagligen gav Herren av förvirring Paradiset till både judar och palestinier vilket gör att hans ord på den här punkten knappast har någon lagstiftande verkan, i varje fall inte mer än den engelska kolonialadministrations beslut som för ungefär sjuttiofem år sedan i praktiken gav landet till judarna att uppodlas och avnjuta.

Enligt judarna visar denna korta gemenskap att någon fred med palestinier inte är möjlig. Så fort palestinierna har lyckats återställa sin krigsförmåga efter en föregående väpnad konflikt, menar judarna, så anfaller de på nytt fullt beslutna att de den här gången ska förinta judarna och driva dem från ”Jordanfloden ut i Medelhavet” det vill säga göra området Judenrein som en europeisk företrädare till Hamas ideologer hade kunnat formulera det.

Här ligger, vad jag kan förstå, en springande punkt i bedömningen av Gaza-kriget och dess möjligen kommande förvecklingar. Konflikten har en mängd smärre komplikationer som kanske inte är dödliga på kort sikt – till exempel bråket mellan Hamas-krigarna i Gaza och organisationens ledning i Doha, det faktum palestinier är illa tålda i hela Mellanöstern och knappt fått något stöd av regionens arabiska eliter om det inte varit för att dessa känner sig pressade av sina egna folk att ge så lite stöd de bara vågar till palestinierna, det sannolikt olösliga inomjudiska problemet med de judiska gisslan som Hamas lyckats erövra, personkonflikterna inom den israeliska regeringen, föreställningen om en tvåstatslösning som drivs av USA men knappast kan kännas trovärdig ens för Biden och bara omhuldas av USA:s regering för att det är den hållning som nationellt och internationellt sammantaget ger USA minst kritik. Och så vidare.

Det är en allmän regel från krigets värld att den av två sidor som känner sig värst försvagad hissar vit flagg och begär dagtingan om fredsvillkor. Normalt tar krig slut på det sättet. Men här gäller inte den principen om man lyssnar på judarna ty då skulle Hamas, som är den svagare parten, ge sig. Men detta sker inte. Hamas har som övergripande mål för sin verksamhet att förinta Israel. Det betyder att Israel inte kan göra några eftergifter. Det ögonblick Israel blir övertygat om att Hamas kommer att kämpa tills Israel är utplånat så måste Israels krigsmål bli att Hamas först blir utraderat. Då har båda sidor nått samma grad av mordisk beslutsamhet.

Hamas starkaste vapen, som för varje dag blir allt starkare allteftersom minnet av de 1 200 judiska gisslan med tiden förtunnas medan det hundratal palestinska civila som IDF varje dag dödar blir alltmer plågsamt närvarande. Hur länge kommer judarna att upprätthålla sin till synes känslokalla mordlystnad i syfte pressa Hamas till eftergifter? Eller har Hamas inget medlidande med sitt eget folk? Duger det bara till ofrivilliga sköldar?

Samma frågor kan för var dag ställas med allt större rätt till judarna. Kan de inte, som exempelvis amerikanerna skulle vilja, söka stillestånd? Nej, säger judarna, den här gången är det på liv och död. Om vi ger oss är det slutet på judarna, judendomen och det judiska landet. Så farligt är det väl inte, säger Biden, vi ska skydda er. Det tror vi inte på, säger Netanyahu, vi måste klara det här av egen kraft eftersom vi har upptäckt att ingen stödjer oss judar för vår egen skull. Tvärtom skylls till slut allting på oss. Se bara på hur stämningarna förändrats till vår nackdel sedan den sjunde oktober. Det ligger alltid en pogrom och väntar runt hörnet.

Biden (tyst för sig själv): Som om jag inte hade nog med alla de andra dårarna kring Medelhavet! Ska jag dessutom behöva bli livgarde åt judarna för att de är så sturska?