Den så kallade samhällsdebatten består till stor del av så kallade debattörer som upprört säger att ”nu är det verkligen dags att vi börjar prata om” till exempel barnakutkrisen eller äldreomsorgskrisen och sedan övergår till att göra något annat än att diskutera just detta. På det viset kan samhällsdebatten fylla media med ord utan att skapa någon förståelse.

I Svenska Dagbladet den 13 januari förklarar statsminister Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenegard att ”kriget i Ukraina har visat att ett lands viktigaste resurs är försvarsviljan hos befolkningen” och att vi därför ”måste börja tala klartext om både skyldigheter och rättigheter som följer med det svenska medborgarskapet… Som medborgare ska man ytterst vara beredd att försvara vårt land, våra värderingar och vår demokrati med vapen i hand”.

Men undersökningar från Plikt- och prövningsverket visar att försvarsviljan brister. Mer än hälften av unga människor med två föräldrar födda utanför Norden vägrar att göra värnplikt. Av hela gruppen vägrar trettioåtta procent.

Jag kan inte förstå annat än att en så stark allmän motvilja mot tanken att man är skyldig att dö för sitt land med vapen i hand är just en sådan het gröt som debattkatterna inte vill närma sig men som de inte slipper ifrån. Tänk dig att vara statsminister om det blir krig och nästan fyrtio procent av soldaterna inte inställer sig eftersom de, som ministrarna säger, ”aktivt motarbetar det Sverige står för”! Och alla lojala soldater, de som hänger på sig bössan och börjar marschera mot ryssen, vad gillar de att nästa man i ledet med stor sannolikhet är en quisling (om alla värnpliktiga faktiskt inställer sig och de angivna proportionerna gäller)?

Om det är något vi behöver diskutera, nu när det ändå talas så mycket om krig och behovet av tillit till myndigheterna och om medborgarnas skyldigheter, så är det för mig uppseendeväckande den stora förekomsten av potentiella fiender inom de egna leden. Trots att ministrarna redan i rubriken anmäler att ”Försvarsvilja är ett rimligt krav” brister de i klarhet just på den punkten. Hur ska de slåss med en försvarsmakt där nästan fyrtio procent av soldaterna kanske inte har någon försvarsvilja alls utan helst vill desertera? Den naturliga lösningen är att aldrig kalla in tveksamma fall. Så gjorde de amerikanska sydstaterna med de svarta under inbördeskriget. Bara tretusen av fyra miljoner slavar deltog i krigshandlingarna.

Men om politikerna ger hundratusentals personer dispens från försvarsplikten så kan dessa inte beviljas fortsatta bidrag så att de varken behöver arbeta eller kriga. Det här är en ny situation för Sverige som aldrig haft någon inre fiende som krävt militära insatser. Därför kan det förefalla vettlöst att ens ta upp frågan. Men Sverige har under de senaste årtiondena inte gjort sig känt för överdriven framsynthet. Se på skolan, se på immigrationen, allt styrt av ett överskott av vimsiga känslor och ett underskott av förnuft.

Om man börjar överväga hur allt sådant där ska arrangeras så grips man snart av handlingsförlamning och övergår nog till det handlingsmönster som beskrevs inledningsvis: att kräva att någonting ska göras och sedan låta bli att göra det.