Jag hade just ett intressant samtal med en god vän. Liksom jag är hon nettoskattebetalare och jobbar ständigt med att få allt att fungera. Hon har sällan råd att njuta några frukter av sitt arbete. För den som inte är ekonomiskt oberoende, eller omhuldas av bidragssamhället, äter de ökande utgifterna upp inkomsterna mer och mer och pensionen blir en mardröm för många. Det där med livet, som skulle bli så bra bara man utbildade sig och valde ett bra jobb, det hinns knappt med. Samtidigt lever i Sverige mängder med människor som inte behöver anstränga sig det minsta för att klara sig lika bra och till och med bättre. Då är det lätt att bli bitter.

Nu ska jag inte påstå att min väninna är bitter, för det är hon inte. Och det är inte jag heller, i alla fall inte för egen del. Däremot är jag ofta bitter över att det som mina föräldrar och deras föräldrar jobbade för, det som jag själv jobbar för, ska vara så lättillgängligt för människor som kommer hit från andra länder.

För många år sedan – långt innan massinvandringen 2015-16 och den vanvettiga gymnasieamnestin – hade jag en diskussion med en kristdemokratisk lokalpolitiker om de här frågorna. Hon ställde sig fullkomligt frågande till att sådant som medborgerliga rättigheter ska vara till för medborgare och ansåg att jag var en riktig otäck liten fascist som ens kunde komma på den tanken. Alla ska med, liksom, för det är långtifrån bara Socialdemokraterna som kör den devisen.

Jag har en annan väninna som bor i en liten stad i Mellansverige och som är pensionär sedan några år. Hon har arbetat i stort sett hela sitt liv, varit en trogen skattebetalare och dragit sitt strå till stacken men hennes pension är låg och hon har varit tvungen att byta ner sig från en inte alltför stor tvårummare till en mycket liten etta.

Hennes familj är spridd över halva världen. Hon har en son i Tyskland och en dotter i USA och flera barnbarn – familjemedlemmar som hon sällan eller aldrig har möjlighet att träffa eftersom hon inte har råd att besöka dem. Någon gång har sonen eller dottern bjudit henne på en resa och de kommer också själva och hälsar på ibland, men de har inte möjlighet att göra det särskilt ofta. När de gör väl det måste de ta in på hotell eftersom det inte är särskilt lätt att inhysa en familj med flera barn i en enrummare på 27 kvadrat.

Samtidigt finns det invandrare som får ekonomisk hjälp av det sociala att besöka sina nära och lära i landet de nyligen flytt från, det visar sig när man granskar olika ärenden hos Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten har stundom beviljat ekonomisk hjälp för resa till hemlandet, särskilt om den sökande kunnat påvisa särskilt ”ömmande skäl”.

Socialtjänsten gör också ofta undantag från regeln att man inte får resa utomlands om man uppbär försörjningsstöd. I Malmö finns flera exempel, bland annat ett där en man med försörjningsstöd kunde resa till sitt hemland och vara där över hela sommaren utan att förlora sin försörjning. 

Som sagt, det är lätt att bli bitter. Framför allt undrar man ju mer och mer vad man jobbar och betalar skatt för. Inte är det för att kvinnor som min väninna i Norrland ska kunna leva på sin pension, i alla fall. Förmodligen kommer vi inte själva att kunna leva på vår pension den dag det är vår tur. Däremot förväntas vi hålla god min och nicka instämmande när vi tvingas betala för invandrare som vill besöka de hemländer de påstår att de inte kan bo i.