Den tyske dominikanermunken Johann Tetzel gjorde sig på femtonhundratalet känd som en framgångsrik försäljare av avlatsbrev. Påven behövde pengar för att bygga Peterskyrkan och uppfann detta finansiella instrument. Instrumentet emitterades av påven, såldes till vanligt folk av Tetzel och inlöstes på förfallodagen, det vill säga köparens dödsdag, mot strafflättnad i skärselden.

En nutida skeptiker, som efter andra världskriget studerat psykologi, skulle redan från början varna Tetzels kunder för Tetzels tricks eftersom psykologen på modet, Abraham Maslow, förklarade att människans behov indelar sig i en hierarki som bygger på idén att folk ”är motiverade att uppfylla grundläggande behov, innan de går vidare till mer komplexa behov”, till exempel att du inte bryr dig så mycket om självförverkligande innan du ens har rinnande varmt och kallt vatten inomhus.

Detta är djupsinnigare än man kan tro. Om jag hade varit med år 1848 när Karl Marx författade det Kommunistiska Manifestet så hade jag kunnat ge honom en del tips för att strama upp resonemanget om kapitalismens undergång. Kapitalisterna ville såklart producera och sälja de mest angelägna behoven som fanns längst ned i Maslows behovshierarki och först därefter ställa om produktionen till mindre behövliga varor och tjänster. Men därmed efterfrågades mindre och så skulle vi få just det efterfrågebortfall som enligt Marx och alla andra ekonomer av rang förebådade kapitalismens död.

Sådana som Tetzel var lurigare än alla andra. Han uppfann nämligen ytterligare ett behov som inte fanns i konstruktionsritningen men som människan ändå lärde sig att åstunda och vilja betala för, nämligen villkorad tid i skärselden. Därmed var kapitalismen räddad, ty människan var villig att betala för att tillfredsställa behov som i verkligheten knappt kunde ses med förstoringsglas.

Det finns en inflytelserik bransch som på senare år ansträngt sig mycket för att få sina kunder intresserade av affärer som, liksom Tetzels produkter, kan få människan att känna sig väl till mods men i övrigt inte motsvarar något mänskligt behov. Det är fondkommissionärsbranschen. Exempelvis är jag kund hos en fondkommissionär. De senaste åren har han med tilltagande frenesi försökt få mig att köpa fonder, men inte gammaldags fonder som placerar i bolag som producerar något, utan sådana som säljer Hållbarhet (och inte ens det utan bara placeringar ”som har hållbara investeringar som mål”). När jag frågade vad detta kunde betyda visade det sig handla om avlat för klimat- och miljösynder samt flygskam eller närmare bestämt: ”Environmental, Social and Governance” eller “Diversity, Equity and Inclusion” eller någon annan av de för fondförsäljarna lönsamma akronymerna. Jag gick på besök till fondkommissionären för att få det där förklarat för mig men det gick inte på två timmar och då bestämde jag att uppgiften var ogenomförbar. Avlatsbrev fungerar inte nu heller.

För övrigt verkar det som om de största amerikanska bolagen på senare år börjat tala tyst om sina tidigare så överdrivna woke-idéer. Placerare tycker inte att de får något substantiellt för investeringarna. Så här många av S & P 500-företagen har respektive år använt begreppet ”ESG” i sin marknadsföring: