Denna text tar upp ett av alla de katastrofala resultat som Europas högsta invandring per capita, främst från underutvecklade och kollapsade länder i Mellanöstern och Afrika, med individer med ofta lågt humankapital till ett välfärdsland som Sverige lett fram till.

Politiken har lett fram till att människor från underutvecklade länder med diametralt annorlunda kultur, med låg utbildning och ofta dålig hälsa, med färdigheter, talanger samt kompetenser som dåligt eller inte alls matchar de krav som ställs på svensk arbetsmarknad har svårt att hitta arbete och självförsörjning i det högteknologiska Sverige.

Speciellt som deras låga utbildningsnivå gör det så gott som omöjligt för många av dem att lära sig begriplig svenska. Vilket för övrigt vilken förtjusande byfåne som helst utanför en handelsbod på landsbygden på 1970-talet lätt hade räknat ut på några sekunder.

Ett av de största problemen, eller jag ska säga den största ”utmaningen”, är utanförskapet som år från år fått växa sig starkt och mäktigt i våra miljonprogramsområden, inte bara runt storstäderna utan i varje mindre samhälle och tätort i Sverige som har ett sådant bostadsområde, vilket så gott som alla tätorter har.

Vad händer med barnen i dessa nya barnrikesområden där så gott som ingen pratar svenska?

Föga förvånande för de flesta av oss, men totalt överraskande för våra styrande politiker, lär sig inte heller barnen i dessa områden svenska.

I ett som alltid lika taffligt, senkommet, naivt, okunnigt och verkningslöst försök att åtgärda denna utmaning stiftades sommaren 2023 en ny lag om att nyanländas barn ska gå på svensk förskola för att lära sig språket.

Lagen innebär alltså bara att alla kommuner i Sverige åläggs att försöka jaga fram ”nyanlända” föräldrar till barn äldre än tre år i utanförskapsområdena och övertyga dem om förskolans alla fördelar när det gäller barnens språkutveckling.

Med tanke på att inte ens alla i personalen på förskolorna i utanförskapsområdena talar svenska och i de flesta fall saknar adekvat utbildning och inga av barnen talar svenska är det inte konstigt att förskolesatsningen blivit en total flopp.

Men visst, absolut. Förskolorna kan säker bidra till språkutvecklingen så till vida att somaliska barn lär sig arabiska, arabiska barn lär sig irakiska och irakiska barn lär sig somaliska. Vem som vore betjänt av detta är dock oklart.

Det enda lagen hittills har lett till är att en ny kommunalt avlönad yrkesgrupp har uppstått. Förutom alla språklotsar, skollotsar, föräldralotsar, invandrar-, områdes- och invånarguider, guider för lotsarna och lotsar till guiderna har nu alltså kommunerna även berikats med så kallade förskolelotsar.

Men de har det kärvt, förskolelotsarna. Deras glada och entusiastiska arbete bemöts ofta kallsinnigt och med totalt ointresse från de grupper av främst mödrar som de vänder sig till.

När de hösten 2023 kallade till en informationsträff om förskolans alla fördelar i utanförskapsområdet Biskopsgården på Hisingen i Göteborg kom ingen. Inte en enda. Därför har förskolelotsarna nu börjat vandra runt i området, i sin ivriga och lagstadgade jakt på små invandrarbarn att värva till sina eminenta förskolor.

Från Ekot 8 januari:

”Sedan i somras måste alla kommuner enligt lag arbeta för att få in fler barn i förskolan, men att nå familjerna är svårt.

Kommunerna måste bland annat skicka platserbjudande till nyanländas barn som inte går i förskola, men bara runt 15 procent har tackat ja till platsen, enligt siffror som Ekot tagit del av.”

Ekot berättar vidare att hälften av de familjer man försökt få kontakt med har inte gått att nå, varken per brev eller telefon. I vissa stadsdelar i Stockholm är andelen ännu lägre. Och absolut ingen förstår varför.

Manal Hano i Göteborg kanske kan ge en del av förklaringen. Manal valde att flytta till Sverige från Syrien där hon jobbade som lärare. Hon har fyra barn och har låtit sin femåring prova på svensk förskola, vilket resulterade i en kort sejour i den svenska förskolevärlden. Manal, som själv pratar bra svenska, förklarar:

– Jag är inte nöjd med de förskolor som vi har runt oss. De har inte lärare som pratar ren svenska, alla pratar jättedålig svenska, säger Manal Hamo som bor i Biskopsgården i Göteborg.

I ett SVT-inslag hösten 2023 säger hon att hon därför föredrar att hålla sina barn hemma. Och här ser jag den främsta förklaringen.

Hon kan välja att hålla sina fyra barn hemma istället för att gå till jobbet och därmed vara mer eller mindre tvungen att sätta dem i förskola, om hon varit tvungen att arbeta.

Jag antar att femåringen är det äldsta av Manals fyra barn. Utöver detta har hon fått ytterligare tre barn, och för vart och ett av barnen erhållit 480 föräldradagar på lägstanivån från Försäkringskassan. Lägstanivå idag innebär cirka 7 500 kr per barn och månad.

Om det förhåller sig så är det därför Manal kan kosta på sig lyxen att välja mellan att behålla sina barn hemma eller att sätta dem i förskola.

Tillsammans med alla andra bidrag hon uppbär förutom föräldrapenning, som barnbidrag, bostadsbidrag, eventuellt underhållsstöd och kompletterande socialbidrag kan hon fritt välja hur hon vill göra. Hon har blivit vad man kan kalla en kommunalt och statligt avlönad lyxhustru.

Att de kommunala tjänstemännen inte förstår varför ingen som inte behöver inte väljer att jaga upp sig själv och sina små barn i ottan för att i ur och skur, i snöstorm som gassande sommarsol transportera dem till en undermålig förskola kanske förvånar förskolepersonal, förskolechefer, strateger och planerare på högre kommunal och statlig nivå. För mig framstår detta som en fullkomlig självklarhet.

Alla dessa mödrar har sedan första dagen i Sverige levt på en standard som genom en mängd bidrag ligger på samma nivå, i vissa fall över, vad en låginkomsttagare i Sverige som måste arbeta för sin överlevnad får ut rent i månaden efter skatt.

De flesta av dem kan bege sig ner till centrum, med minstingen i barnvagn och resten av barnaskaran vimlande runt omkring. De kan glida runt i sina hijabs, träffa sina väninnor med lika många barn och gå på sin dagliga shoppingrunda tillsammans i förortscentrumet.

Har de tur kan de möta sin socialsekreterare som betalar ut bidrag till dem och de hälsar glatt. Hur kan jag veta det? Jo, för att jag i 22 års tid varit den socialsekreterare som de mötte, när jag stressad jagat genom otaliga förortscentrum efter en snabblunch att ta med tillbaka till jobbet.

Kommunerna kommer att fortsätta försöka ragga barn till förskolorna i utanförskapsområdena och de kommer att fortsätta misslyckas, totalt. Så länge våra politiker inte ser till att incitamenten är på plats för att så snabbt som möjligt komma ut i arbete och självförsörjning istället för att föda barn efter barn och leva lika gott på bidrag som de som arbetar.