Det blir jag i och för sig varje dag, vid ett antal tillfällen, till exempel när morgonkaffet är färdigt eller när någon av hundarna hoppar upp i mitt knä och lägger sig till ro. Men igår blev jag glad för att jag fick ett så trevligt telefonsamtal från en DGS-läsare.

Det är inte första gången en trevlig läsare hör av sig, ska sägas, och jag blir lika glad varje gång. Det värmer att veta att ens texter betyder något för människor och att de känner igen sig i en del av det man skriver om.

Kvinnan som ringde kommer från en annan del av landet och lever ett liv som är ganska olikt mitt. Jag bor i Stockholmsförort – hon på landet, jag bor i lägenhet – hon i en röd liten stuga i skogsbrynet. Däremot är vi ganska jämnåriga och delar många upplevelser från förr. Folkets park när det begav sig, mellanöl i en skogsdunge, disco-eran, punken…

Vi delar också förskräckelsen över hur vårt Sverige har förändrats under våra levnadsår, från ett tryggt land där folk knappt låste ytterdörrarna när de gick hemifrån till ett land där otryggheten växer och där kriminella kan härja fritt utan särskilt kännbara konsekvenser.

Hon oroar sig, precis som jag, över islamisternas framfart i vårt land och har inte mycket förtroende för de politiker som ser mellan fingrarna med de antidemokratiska krafter som tar så stor plats i det offentliga rummet.

Samtidigt känner hon ändå hopp, säger hon:

– Jag kanske är naiv men jag tror på vårt land och på vårt folk. Jag tror att de goda krafterna kommer att segra en dag. För vad ska jag annars tro på? Vad ska jag ens leva för om jag inte kan tro på godhet och ljus?

Och jag håller med henne. Mitt i all upprördhet – mitt i det hat och förakt jag känner för stora delar av politikeradeln för att de förstört vårt land – så behöver jag också ha ett liv med glädjeämnen, hopp, ljus. Det behöver alla människor ha.

– Jag försöker hitta glädjeämnen i det lilla, säger läsaren till mig och förklarar att hon njuter av att gå upp på morgonen, dricka kaffe på förstukvisten och se sig omkring i det lilla paradis hon skapat i sitt hörn av världen.

Jag känner igen mig i det hon säger, för även jag vägrar att låta mörkret sätta bo i mitt huvud, det vore ju som att låta Magdalena Andersson och andra marodörer flytta in utan att betala hyra. Jag gläds åt att det snöar, att det töar, åt att sätta en deg och baka skrädda kakor eller koka en höna mör i rödvin.

Samma hopp, och samma vetskap om att vi är värdefulla i oss själva, utan politikerväldets stöd, kände jag när jag läste Jan-Olof Sandgrens krönika igår. Så här skrev han:

”Julen står inte och faller med en bekräftelse från Malmö kommun, eller inkluderande myndigheter. Vi är fullt kapabla att på eget bevåg tända våra adventsljus, klä granen, lura i barnen att det finns tomtar, sjunga julsånger, dricka alkohol och frossa i nyslaktad gris.”

Jag tror att det är den känslan vi måste hitta i oss själva, för att bli trygga i vår identitet och därmed också mer motståndskraftiga mot de onda krafterna.