När Nietzsche hade förkunnat Guds död uppstod ett intellektuellt tomrum i människornas tillvaro. Vad skulle man ha böner, katedraler och Vatikankoncilier till med tanke på att alla dessas funktioner handlade om att administrera relationerna med en gud som inte längre fanns. Prästerna i egenskap av simultantolkar mellan Gud och de för det mesta okunniga människorna behövdes inte heller. Det horror vacui som enligt den förutseende Aristoteles därigenom uppstod fylldes av den enda trovärdigt magiska kraft som återstod när Gud försvunnit, nämligen staten.

Staten och dess ganska snabbt återställda prästerskap av världsliga troende, till exempel liberala journalister anställda inom statstelevisionen, presenterade sig som envetet sekulära i syfte att markera distans mot den föregående maktordningen som var uttalat andlig. Det nya sekulära och statsfinansierade prästerskapet kunde på kort tid överflygla de gamla andliga intellektuella när det gällde kontrollen över samhällets dominerande tänkande. Föreställ dig till exempel en inflytandematch mellan å ena sidan sekulära journalister och annat mediafolk inklusive landets samlade presschefer och informationsansvariga och å den andra de fortfarande gudstrogna resterna av ett för länge sedan inflytelserikt men nu försvagat andligt prästerskap som inte ens längre tror att Jesus kunde gå på vattnet.

Det aristotelianska tomrummet som spred sådan skräck led emellertid inte i första hand av dugligt folk som kunde ingjuta sekulärt idégods i den befolkning som efter Nietzsches insatser förlorat sin gudstro utan också av en moderniserad och uppiffad idévärld som stämde överens med att det nu inte längre var präster och kapitalister som styrde landets tänkande utan sådana som TV:s programledare och andra representanter för politikerväldets sekulära och profana prästerskap.

Detta intellektuella tomrum saknade Sverige kompetens att fylla av egen kraft. Vi är ett folk som är tränat att tänka enhetligt men inte att tänka nytt. Nästan alla kraftfulla idéer som vi framgångsrikt utvecklat, trepunktsbältet till exempel, kommer ursprungligen från världens mest kreativa samhälle, det amerikanska. (USA:s kreativitet betyder inte att alla dess idéer är bra, bara att de flödar; jämför filmer från Hollywood med material från svenska studior.)

Fröna till det idématerial som fraktades från USA med atlantvindarna till Sverige föll här ned och grodde bättre än i hemlandet (eftersom det politikervälde som höll på att ta över makten på båda ställena i USA möttes av ett aktivt motstånd från kapitalister och konservativt lagda personer som skrämdes av PK-idéer som att staten ska gynna homoäktenskap. (Med början detta sekel har sådana woke-idéer slagit igenom med våldsam kraft i USA, till exempel att kommunmedborgare ska kunna rösta bort lokalpolisens budgetar så att gangsters och småkriminella kan härja fritt.)

Den slutsats man kan dra av detta är att PK-ismen och wokeismen, som egentligen är samma sak, har utvecklat en ny sorts tänkande i samhällsfrågor som inte är förenligt med en gammal samhällsordning när kapitalet och liberalkonservativt sinnade människor i det civila samhället styrde länderna. I stället har vi fått en ny härskarklass av politiker och välfärdsadministratörer som gillar politiska idéer som till sin natur är sådana som skapar större budgetar och större inflytande för politiker. Hur enfaldiga, orealistiska och dyrbara idéerna än är – till exempel uppbyggnaden av ett nationellt nätverk för könsbyten – kommer de att tilltalas av politikerna så länge de kan framställas som skäl för högre skatter och utökad politikermakt.