
I femtio år eller mer har västvärlden haft dåligt samvete för dem som lever i vad som tidigare kallades ”tredje världen” men nu oftast heter ”det globala syd” (vilket kan antas vara en något mindre nedsättande benämning). Varifrån det dåliga samvetet kom vet man inte men det konstruerades troligen av psykiatriker från tredje världen som Frantz Fanon (se bilden; han dog vid 36 år ålder efter att i boken Jordens Fördömda – som säger det mesta om innehållet – för sina svarta bröder såväl som för den vite mannen själv ha avslöjat den vite mannens strukturella ondska.)
Fanon var inte den enda svarta människa som vid det laget började göra ett stort nummer av de svartas oskuld och de vitas skuld. Det här var den världsomstörtande inledningen till ett slags internationell mental revolution vid vars slut vi nu befinner oss utan att veta hur vi skulle kunna ta oss vidare.
Det nya med Fanons och hans medtänkares idéer var de radikalt rasistiska idéer de presenterade. Böckerna är ungefär likadana och heter sådant som Svarta hud, vita masker och En döende kolonialism och Svarthetens faktum. Men budskapet om förtrycket av de svarta är så tydligt och enahanda att det blev ideologin för en tid som börjat mogna fram på sextiotalet och sedan blev ovedersäglig.
Det märkvärdiga med denna ideologiska omkastning som förvandlade det mesta till sin motsats är att det nya tänkandet slår igenom på idéplanet överallt där postmodernistiskt eller politiskt tänkande tar sig fram vare sig de gäller svarta eller vita människor eller män och kvinnor eller andra slags tidigare knappt upptäckta distinktioner – skogssamer mot renbetessamer till exempel – så visar verkligheten att de empiriska och mätbara skillnaderna i stället för att fördjupas tvärtom med tiden lindras för att nästan utplånas. Den som på femtiotalet ingick äktenskap med en svart människa fick räkna med att bli socialt uträknad medan den skam som tidigare fick påräknas numera troligen är helt förintad. Vi tål inte längre att påtrugas sociala roller annat än vissa som gäller särskilt starkt eftersom de kommer från Amerika som till exempel att bolagsdirektörer inte längre ska klä sig i slips.
Det tog ungefär sjuttio år från det ett Fanons och hans vederlikares uppfattningar började slå igenom i det allmänna idéklimatet. På femtiotalet var det omöjligt för ett varuhus att till Lucia skylta med svarta stalledrängar medan det numera nästan anses rasistiskt att inte göra det.
Min slutsats är att det tar sjuttio år för nya idéer att vinna genomslag. Nyss hade vi släktfest med anledning av julen och då, visade det sig, hade en yngre generation passat på att grunda en ännu yngre som alla hade namn som Egron, Einar och Selma som alla nyfödda hade skämts att bära på mycket länge.


