I flera samtal med folk här i Mombasa har jag försökt föra fram bevis för att andra delar av världen gör framsteg. ”Kina kan gå om USA ekonomiskt”, säger jag. Och tillägger: ”Indien har skickat en farkost en månen”.

Jag berättar också om kriminaliteten i Sverige och andra västländer. Jag berättar om de höga skatterna och de sjunkande skolresultaten.

Men det tycks inte spela någon roll vad jag för fram för bevis för Kinas och Indiens framsteg och för västvärldens tillbakagång.

Alla kenyaner som jag har pratat med är övertygade om västvärldens överlägsenhet. De uttrycker sig till och med mer specifikt. De talar om ”wazungu”, det vill säga ”de vita”, och ”Uzunguni”, eller ”de vitas land”.

Det spelar ingen roll om jag pratar med ”riktiga afrikaner”, eller med somalier, eller med araber.
Jag har försökt argumentera för att afrikanerna är på väg uppåt. Ekonomiskt och utbildningsmässigt. Men de tittar på mig med skepsis. ”Aldrig”, säger de, och skakar på huvudet.

”Kina kommer att bli den dominerande makten i världen”, säger jag för att pröva deras reaktioner. De tittar på mig med misstro.

Om jag frågar folk var de helst skulle vilja leva säger alla ”America”. Därefter kommer Storbritannien. Ingen säger Indien eller Kina eller något arabland. Ryssland finns inte ens på kartan. Ryssar räknas inte som riktiga ”wazungu”.

Många outbildade kenyaner som jag har pratat om vet inte om att ”Uzunguni”, de vitas land, består av två delar med ett stort hav emellan, Atlanten. De tror att Europa och Amerika är samma sak. De vitas land har två namn.

När jag frågar varför man vill flytta till ”Uzunguni” svarar de att där i de vitas land finns det pengar och folk lever ett bra liv, ”maisha mazuri”.

Jag berättar att i Sverige betalar folk en jättestor del av sin lön i skatt och att det som blir kvar bara räcker till hyra, mat och resor till jobbet, tittar de på mig med misstro. Jag berättar att i Sverige går folk upp sex på morgonen och kommer hem sex på kvällen.

Det är svårt för dem att förstå att svenskarna jobbar så mycket. Här i Mombasa jobbar många bara några timmar om dagen. En del tror att jag hittar på för att jag är snål och inte vill dela med mig av rikedomarna i ”Uzunguni”.

”Nej, i Uzunguni får man pengar fast man inte jobbar”, svarar de.

I Kenya är skatten väldigt låg. De flesta vanliga kenyaner betalar ingen skatt alls.

Mitt intryck är att föreställningen om de vitas överlägsenhet är många gånger starkare här i Kenya än i västvärlden.

Dessutom är föreställningen kopplad till hudfärg. Man accepterar inte att bruna eller svarta människor från västvärlden är riktiga ”wazungu”. Man måste ha vit hudfärg för att kvalificera.

När jag frågar vad de skulle göra om de fick möjlighet att flytta till ”Uzunguni” säger de flesta att de skulle skicka hem pengar till sina föräldrar i Kenya så att de fick ett bättre liv. Och så skulle de bygga hus.

Jag förklarar att den lön de skulle få i till exempel Sverige förmodligen inte skulle räcka till att bygga hus i Kenya. Men det spelar ingen roll vad jag säger. De har redan bestämt sig för att ”det finns pengar” i ”Uzunguni”.