Nu när den humanitära stormakten – alltså Sverige sedan hundra år – i stort sett är avvecklad kan det finnas anledning att ställa sig frågan vad det var som hände. Medan historiska skeenden inträffar kan man inte förstå dem, bara känna dem. Det var därför filosofen Hegel skickade ut sin uggla Glaucus först i skymningen – när det som hade hänt under dagen faktiskt hade hänt och fortfarande kunde skönjas men ännu inte helt dolts av nattens nermörker.

”Also, Glaucus”, sa Hegel som bara talade tyska till sin uggla, ”so hast Du jetzt eine Reise gemacht, was hast Du denn gelernt?”

”Jo”, sa Glaucus, ”det finns två sorters svenskar, sossar och borgare. Sossarna är fler så att om rösträtten tillämpats enligt regelboken så skulle de ha permanent kontroll över regeringen och över landet.”

”Men är det inte just det svenskarna brukar säga? Man kallar sossarna för statsbärande, eller hur?” svarade Hegel förvånat. ”Det är sant”, sa ugglan och rörde ansiktet i cirklar. ”Sossarna regerade oavbrutet i fyrtio år fram till 1976 och därefter lite då och då, tillräckligt i varje fall för att fortsatt kalla sig statsbärande. Men sossarna och borgarna hade en pakt. Den gick ut på att borgarna aldrig på allvar skulle utmana sossarnas politiska hegemoni. Politiken tillhörde sossarna. Å andra sidan tillhörde produktionsapparaten borgarna. Unga, begåvade sossebarn som ville göra sig en framtid gick in i partiet. Tanken att en ung sosse skulle ge sig in i näringslivet för att göra sig en karriär exempelvis i en bank, den tanken fanns inte. Och vice versa för borgarbarnen med Olof Palme som enda undantag. En borgare kunde inte få jobb på Reso och Fonus.”

”Det betyder att sossarna var legitima i sin maktutövning”, mumlade Hegel för sig själv. Ingen kunde ifrågasätta dem när de utnämnde sig själva till humanitär stormakt (vilket borgarna tyckte var en så lyckad fras att de övertog den och tillämpade den på sig själva).

”Men så tog det alltså slut”, mumlade Hegel vidare, ständigt lika förvånad över historiens krumbukter.

”Vad var det som tog slut? Och hur då?” frågade ugglan.

”Det märkvärdiga var att det svenska systemet fungerade så bra utan att någon hade tänkt ut det. Sossarna fick jämlikhet och allas lika värde vilket höll lugn på medlemmarna så att de skötte sig på jobbet i stället för att strejka och – än värre – tänka på att göra revolution. Borgarna fick motvilligt underkasta sig jämlikheten och allt prat om allas lika värde men dessa uppoffringar var obetydliga om man föreställer sig hur illa det hade kunnat gå om sossarna själva inte hade hållit ordning på kommunister och andra revolutionära element.”

”Tidsandan var helt enkelt gynnsam,” sa ugglan.

”Tidsandan?”, sa Hegel. ”Zeitgeist! Varifrån har du fått det? Det är mitt uttryck!”

”Förlåt då”, sa Glaucus. ”Men vad var det som tog slut?”

”Tidsandan förstås”, sa Hegel. ”Den var som en finkalibrerad motor som presterade som bäst när den blev lämnad i fred utan att människor försökte justera den. Men det var just detta människorna gjorde, både sossar och borgare. Alla hade sina dumma idéer att förverkliga och det kunde inte annat än slå fel.”

”Men systemet höll i alla fall i hundra år. Det är mer än en uggla”, sa ugglan.