I Rapport får palestinska Nasma Lubbad en ordentlig chans att klaga på Sverige. Hennes 78-årige far befinner sig i Gaza och tillhör en av dem som skulle fått passera gränsen till Egypten igår. Bådas besvikelse på Sverige är enorm:

– Jag tror att han har tappat hopp. Har man åkt fyra gånger och kommit hem, kommit tillbaka, äähm, så han sa: ”Vi får se, vi får se om det blir!”. Jag tror han är så besviken på Sverige, han är så besviken på hur man har hanterat situationen!

– Jag tror alla vi är besvikna på det här. Jag har inte fått något stöd överhuvud taget. Vi är i kris. Vi sörjer. Vi vet inte vad som kommer om nästa sekund, minut. Och ingen har kontaktat oss, ingen har ringt oss! Ingen har erbjudit HJÄLP, krissamtal, vad det nu kan vara! Det är som att vi inte finns!

Senare i Aktuellt påtalar utrikesminister Tobias Billström än en gång det egna ansvaret och att UD varnat för resor till regionen under 10 års tid. Nasma är med även här och hon ställer sig helt oförstående till Billströms uttalande:

– Det tycker jag inte nånting man kan säga som en utrikesminister när det är ett krigsläge och folk dör! Att skylla på dom och säger ”Ja, men ni har åkt dit fast vi har varnat så ni förtjänar dö!”, så tolkar jag det. Alltså, ett land som respekterar sina medbörgare gör inte så, behandlar inte dom på det sättet. Och det här ger mig signal på att det finns förstahandsmedbörgare och andrahandsmedbörgare. Det går inte att tolka det på ett annat sätt!

Jag har jobbat med klienter av Nasmas typ från Mellanöstern under 22 år inom socialtjänsten. Vilket lärt mig att de, på gruppnivå, har en enda bestämd uppfattning om sin roll i Sverige, och den är:

– Jag ska ha! Jag har rätt att få, det är min mänskliga rättighet! Och ditt jobb är att ge mig allt jag kräver, nu direkt! Förstår du?!

Ett för oss svenskar och övriga invandrare så enkelt och fullkomligt självklart begrepp som ”Eget ansvar” existerar inte i deras begreppsvärld. Det är helt okänt. För dem finns bara en lång lista över rättigheter, absolut inga skyldigheter.

Att Nasmas 78-årige far är så korkad att han reser till Gaza för att bevista sin brors begravning kan väl inte han rå för. Det ansvaret vilar självfallet helt och hållet på den svenska staten, enligt Nasma. Man kan fråga sig varför han valde att flytta hit från första början när det går precis lika bra att resa hem till Gaza igen. Man kan seriöst fråga sig vad någon från den familjen gör här.

Men jag kan faktiskt förstå Nasmas stora besvikelse. Hon verkar på fullaste allvar tro att hennes person är så betydelsefull att staten, regionen, kommunen, någon ansvarig omedelbart ska mobilisera ett helt kristeam med läkare, psykologer och kuratorer att rycka ut till hennes akuta hjälp. Nu när hon mår så dåligt på grund av sin stackars helt oskyldige far där han sitter helt hjälplös och övergiven som ett oskyldigt litet barn i Gaza, dit han rest helt frivilligt och för egen maskin.

Min slutsats sedan minst 25 år tillbaka är att Sverige inte behöver några som helst nya ”medbörgare” som Nasma och hennes familj. Vi behöver inga människor från Mellanöstern och Afrika som inte bidrar, enbart kräver att få absolut allt serverat och för övrigt bara klagar, klagar, klagar.

Vi klarar oss betydligt bättre utan dem. De passar inte in i vår kultur, de förstår inte/föraktar vår demokrati, de splittrar vår sammanhållning och är ingenting annat än en evig och gigantisk belastning för det svenska samhället.

Skulle samtliga av dem tvingas flytta tillbaka hem redan imorgon så vågar jag påstå att jag inte skulle bli det allra minsta besviken!