Varför läser man böcker, ser på film, går på teatern och lyssnar på musik? Oftast kanske bara för att fördriva tiden eller för att inte känna sig alltför ensam. 

Men så finns det konst som man uppsöker eller återvänder till därför att man vill ha något annat än bara hjälp att fördriva tiden. Med tiden skaffar man sig ett antal säkra leverantörer. Det för med sig ett problem: man nöter ut sin bekantskap. 

Jag har alltid – till exempel – varit mycket förtjust i Bellman och lyssnat så mycket att hans visor blivit alltför bekanta, hans ord nötta. Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, främst, lyckades återge honom ny fräschör – för en tid. 

Men så finns det undantag. Verk man kan återvända till många gånger utan att tröttna. Vissa återvänder man kanske till därför att de blivit trevliga gamla bekantskaper. För mig är den danska tv-serien Matadoren sådan. 

Men det finns en konstform som bygger på att alltid bjuda något nytt. Det är jazzen. När en god jazzmusiker sätter i gång kan det vara som att följa med på en resa mot okänt mål. Det kräver uppmärksamhet, som man gärna ger därför att man belönas med förhöjd upplevelse.  

Kan man dra några vidare lärdomar av dessa så välkända förhållanden? 

Vi talar om kommunikation. Om det handlar också politik. Det har de flesta politiker inte förstått. De tror att de fullgör sitt värv genom att återupprepa redan välkända fraser. De gör det inte främst av lättja, tror jag, utan av osäkerhet. De törs inte formulera sig själva. 

Det finna några undantag. Magdalena Andersson är ett. Hon bjuder på ständig förnyelse genom att inte nya ståndpunkter varje vecka – ofta i strid med en nyss, kanske i förra veckan, vältaligt uttalad. Egendomligt nog verkar det tilltala hennes publik. Men de reagerar kanske inte främst på hennes ord. De ser kanske henne som en gestalt ur ett svenskt, av Socialdemokraterna ständigt beskrivet Matador: det gamla trivsamma Sverige. De trivs inte i dagens Sverige och de kommer inte att uppleva morgondagens. De är för gamla.  

Ett annat undantag är Jimmie Åkesson.  

För inte så länge sedan inledde Åkesson partiledardebatten med en lång tystnad, för att sedan som första ord yttra: ”Jag är mållös”. 

Det väckte förstås avsedd och berättigad uppmärksamhet. När det sedan blev Magdalena Anderssons tur härmade hon Åkesson. Avsikten var förstås att devalvera Åkessons och hans yttrande. Det är tveksamt om hon lyckades. Hon skrämde nog mest sina gamla trogna anhängare. Sådant är de inte vana vid. 

Det var ju givet att just Åkesson skulle klona sig själv med hjälp av AI-teknik, för att tala arabiska.   

Undrar vad hans nästa hyss blir? Han kan kanske klona sig till väster- och norrbottning för att tala deras dialekter och tornedaling för att tala meänkieli? Då skulle han komma i nämnare kontakt med Magdalena Anderssons väljare. De skulle nog förundras, men inte övertygas. Det vore bara nytt och otäckt för dem.  

Nej, det blir något annat. AI-kloningen är redan använd, förbrukad och vinsten inkasserad. Kvar blir ett ökat intresse för Åkesson. Vad kommer han härnäst att erbjuda? 

Han har lärt sig av jazzen. Han kan kommunicera.