Hösten 1992 startade jag (skryt; jag hade fått uppdraget av kommunpolitikerna i Vaxholm) efter ett års rätt intensiva förberedelser det första skolpengssystemet i Sverige. En av de viktigaste lärdomarna jag drog var att organisationer gör vildsint motstånd mot systemskiften. Om en kommunal skola förvandlas till en friskola vill den nya skolledningen kanske hyra mindre ytor för att spara pengar. Då blir det bråk med det kommunala fastighetsbolaget som är hyresvärd. Risken är att politikerna av utmattning bestämmer att det där med hyror och ytor ska läggas utanför systemskifte. Mitt jobb som systemskiftesledare bestod till mer än hälften av att stoppa sådana konservativa revolter där anställda ville skydda sitt område från förändringar. Att det över huvud taget finns ett skolpengssystem i Sverige idag beror troligen på att vi var ett litet gäng – inte minst kommunalrådet – som trodde på idén och lyckades nedkämpa de konservativa myterierna.

Riksrevisionen kom så här trettio år efter starten av skolpengssystemet med en granskning och då visar det sig att vi inte lyckades dra ut det systembevarande förändringsmotståndet med rötterna. Det gror fortfarande. Låt mig ge några exempel ur Riksrevisionens överlag ganska balanserade rapport.

Det verkliga problemet bakom friskolemotståndet är detsamma som för trettio år sedan, nämligen de kommunala skolornas rädsla för konkurrens. Denna rädsla är långt ifrån obefogad. Riksrevisionen skriver:

Sedan tidigt 1990-tal har det skett en stor ökning i antalet och andelen fristående skolor och elever i fristående skolor. Andelen elever i fristående skola har ökat uppåt tjugo gånger sedan 1992… Valmöjligheterna är störst i områden med många utlandsfödda vårdnadshavare. Vårdnadshavare med högre utbildning väljer oftare en fristående skola för sina barn.

Syftet med friskolesystemet är att skolor ska konkurrera med varandra men inte med priset, ty det ska vara lika för alla, utan med kvaliteten. Här finns ett verkligt problem eftersom skolan själv, snarare än någon utomstående, betygssätter eleverna och då ibland fuskar för att få nöjda kunder. Men bortsett från detta faktiska dilemma är det många i skolvärlden, särskilt de kommunala skolorna, som inte accepterar grundtanken om konkurrensens fördelar. När friskolorna blir fler tar de kunder från de kommunala skolorna som egentligen borde strama upp sig och konkurrera på allvar men i stället väljer den politiska vägen och kräver regelförändringar som minskar det förändringstryck konkurrensen utsätter dem för. Här är en typisk formulering:

De negativa effekterna av regelverket för skolpeng framkommer särskilt i samband med att fristående skolor etableras i situationer då de inte fyller något direkt kapacitetsbehov. Om en skola förlorar ett större antal elever till den nyetablerade skolan får det ibland konsekvenser för möjligheten att tillhandahålla det stöd som behövs för de elever som blir kvar på skolan.

Hur ska en etablerad restaurang klara sig om den får konkurrens av en nystartad konkurrent strax intill? Går den till kommunen och begär förbud eller särskilda avgifter för uppstickaren? Förhoppningsvis inte men det är så kommunala skolor tänker och Riksrevisionen tycks hålla med dem:

En skola ska inte få tillstånd att etableras eller utöka om det på lång sikt innebär påtagliga negativa följder för eleverna eller det kommunala skolväsendet.

Återigen handlar det om att förvandla skolpengssystemet så att det förlorar sin verkande kraft som ligger just i konkurrensen. Om de kommunala skolorna oroar sig så ska ingen friskola få anläggas i närheten.

Finansminister Johan August Gripenstedt (bilden) införde frihandel och fri konkurrens redan vid mitten av artonhundratalet. Men han lyckades inte heller rycka ut alla gamla felaktiga idéer om att beskydda vissa producenter från kampen om kunderna. De överlever hos kommunerna och Riksrevisionen. Tror någon att undervisningen blir bättre på det sättet?