Många bedömare varav de flesta begriper mer om situationen i Mellanöstern än jag har sedan Hamas anfall på Israel den sjunde oktober framfört sin oro att kriget kan vara inledningen till en långt mer ödesdiger och hotfull situation än världen sett på länge. Ukraina-kriget i all sin fasa och potentiella förödelse erbjuder inte lika skrämmande varningar som konfrontationen i Gaza där ett stort antal nya fronter kan ge upphov till sekundärkrig som sedan sprider sig så att hela Mellanöstern blir en exploderande eldhärd.

Men det kan också tvärtom bli så att kriget lägger grunden för en mer bestående fred. von Clausewitz menade att ett långvarigt krig som består av ständigt uppblossande stridsutbrott som diplomatin tillfälligt lyckas dämpa aldrig kan leda till riktig fred eftersom ingen av kombattanterna känner sig helt slagen och därför inte slutar leta efter nya tillfällen att anfalla på nytt. Fred kan bara lägra sig över parterna när den ena är så grundligt slagen att han inte längre ens kan tänka på att slåss utan ligger och flämtar för sitt liv.

Den hittillsvarande diplomatin inklusive Osloprocessen har inte försvagat vare sig judar eller araber till den grad att fred kunnat bryta ut. Men den här gången har Israel förklarat att dess mål är att krossa den palestinska rörelsen för att slippa utsättas för fler anfall inom överskådlig tid. I all sin vedervärdighet kan detta vara ett hoppingivande fredsinitiativ.

Det finns även andra skäl att drömma om att detta skulle kunna bli kriget som gjorde slut på krigen i Mellanöstern under överblickbar tid (vad nu det kan tänkas vara i detta sammanhang, fem år?). Det första skälet är att muslimerna inte bara hatar judar utan även varandra. Bland alla muslimer i regionen är palestinierna de inbördes sämst tålda och tanken att just dessa skulle övervinna judarna och ta egendom, exempelvis atombomberna, ger övriga muslimer obehagsrysningar. När de Irantrogna shiiterna i Yemen skickar drönare och missiler över Saudiarabien för att träffa Israel, vilket de gör, så skjuts vapnen ned i Röda havet av amerikanska stridsfartyg vilket visar USA:s fortsatta betydelse i regionen och på sammanhållningen mellan Israel, USA och Saudiarabien.

Ett stycke statskonst som troligen var mer framsynt än många insåg när det genomfördes för tre år sedan var det under Trumps medverkan framförhandlade Abraham-avtalet mellan Israel, Förenade Arabemiraten och en del andra arabländer samt Sudan och Marocco som handlar om att etablera närmare och fredligare förbindelser mellan arabländerna och Israel, vilket framstår som en total omvändelse av de etablerade förhållandena i regionen. Avtalen fördömdes mycket riktigt av palestinierna. Denna fredsprocess, som ännu pågår med USA:s medverkan, fick en tillfällig knäck av krigsutbrottet (som kanske till en del var Hamas metod att framföra sin uppfattning om ett fördjupat samarbete med Israel) men har nu återupptagits igen. Men samtidigt som det låter lovande att ett fördjupat samarbete mellan Saudiarabien, Israel och USA åtminstone går att tänka så finns risken att Iran, som Hamas eventuellt gjort, skulle framföra våldsamma protester. Men de flesta bedömare tycks mena att Iran till skillnad från Hamas skulle akta sig för att starta ett krig eftersom Israel skulle slå tillbaka och USA eventuellt engagera sig för att i bästa fall förhindra ett storkrig mellan muslimer

Men spelplanen ser lite annorlunda ut sedan Israel helhjärtat intagit sin nya aggressiva och mer beslutsamma ambition att så slutgiltigt som möjligt få slut på det muslimska hotet mot den judiska staten och det judiska folket. Saudiarabien bad president Biden och ett tiotal besökande amerikanska senatorer att försöka övertala Israel att inte invadera Gaza eller göra något annat som kunde förlänga kriget. Men sådana krav och önskemål har alldeles tydligt fallit på hälleberget. Israel satsar på sina egna mål.