Nu för tiden behöver man inte ens argumentera för att Sverige är på deken. Alla vet om det och ingen säger emot. (Jo, faktiskt, igår åt jag lunch med en kompis som lite lamt och kanske för formens skull påpekade att Sverige fortfarande är ett av tjoget rikaste länder per capita och att svenska barn klarar sig bra i skolan om man inte tar med invandrare inklusive avkomma i beräkningarna. När vi väl konstaterat dessa fakta insåg vi att de ”vid en samlad bedömning” känns irrelevanta.)

Att vi är på deken beror på – eller manifesterar sig i – att vi inte längre hyllar de dygder och värderingar som en gång gjort oss så framgångsrika som vi en gång varit. Jag menar dygder som ansvarskänsla, flit, plikttrohet, samarbetsvilja, hjälpsamhet, sparsamhet och alla de andra formerna av redbarhet som gamla sociologer som Max Weber så övertygande förklarade var ursprunget till att marknadsekonomin blev en sådan fullträff. Observera gärna min envisa tolkning av processen: det var inte marknaderna och uppfinningarna som gjorde susen utan den anda med vilken medborgarna mottog och exploaterade de nya redskap för utveckling som den mänskliga kreativiteten hela tiden skickade fram, till exempel ångmaskinen och glödlampan.

Men låt mig göra en ny inledning från ett annat håll. Hur kommer det sig att inte arbetarklassen, när demokratin väl slagit igenom, utnyttjade sitt numerära överläge till att genomföra socialismen vilket stod på dess politiska program i praktiskt taget alla länder? Trots allt var ju detta den fara som härskare som kapitalister och stora jordägare ständigt ängslade sig för och med olika tricks, till exempel inkomstgraderad rösträtt, försökte förebygga. Men principen om en röst per medborgare oavsett vederbörandes kompetenser och egenskaper stod fast och ändå tog majoriteten inte chansen att stjäla åt sig kontrollen över produktionsapparaten.

Det tror jag berodde på att arbetarklassens ledare insåg att de inte hade makten även om de kontrollerade riksdagen och den övriga staten. Hela näringslivet, jorden och skogarna låg i privata händer och då inte bara i ett litet antal rikas utan även i fiskares, skogsbönders och andra bondeförbundares. Denna massa av medborgares visserligen egennyttiga men obändiga känsla av äganderättens okränkbarhet fick ivrarna för socialismen att tills vidare lägga band på sin egen längtan att förstatliga.

Men nu kommer ett av de många mysterier som förmörkar mina dagar med sina utmaningar. Medan de svenska väljarna i stort sett indelade sig i partier allt efter de särintressen de tillhörde – bönderna, arbetarna, folkskollärarna etc – så fick det största särintresset, nämligen äganderättens försvarare – ingen partipolitisk representation. Såklart att en företagare kunde bli folkpartist eller skriva in sig i något annat parti som sade sig värna om den privata äganderätten men då fick han räkna med att ägna hälften av sin energi åt att debattera mot vedersakare i det egna partiet, till exempel motvilliga kommunaltjänstemän, präster eller överläkare. I praktiken betyder detta att äganderättens intressenter, i huvudsak företagarna, aldrig haft någon särskild representation eller inflytande i svensk politik.

Kom ihåg att historien går fortare än man tror. På detta sätt var det från trettiotalet till millennieskiftet. Den privata äganderättens intressen hängde på en allt skörare tråd som till slut bestod av den snart nedlagda Svenska Arbetsgivareföreningen och av vad familjen Wallenberg själv eller genom sina anställda kunde förmå politikerna – även ”dess egna” – att göra för den klassiska borgerlighetens sak. Det privata intresset avbildades som Krösus Sork.

De egenskaper och värderingar som främjar utveckling och förebygger nationell dekadans finns inte särskilt hos någon enskild samhällsklass eller etablerat parti. Men det finns, vill jag påstå, ett intresse i vars natur det ligger att vidareutveckla de dygder som för samhället framåt, nämligen företagarintresset. Om företagaren inte är så lyckligt lottad att framgångsrikt konspirerat mot allmänintresset genom att skapa ett monopol så är han varje dag utsatt för konkurrensens tvång att tillverka saker bättre och billigare. Och det viktigaste av allt är att han till skillnad, tror jag, från alla andra intressen inte kan abdikera från sitt ansvar.

Om en statlig generaldirektör eller eller framstående politiker gör bort sig kapitalt exempelvis genom att blåsa de svenska skattebetalarna på 90 miljarder genom att löpa ett holländskt energibolag som heter Nuon utkrävs inget ansvar alls. Det är samma sak vad tjänstemannen än gör för dumheter. För det mesta gäller detta även de högsta tjänstemännen i privata företag där det ofta inte finns någon dominerande privat ägare som själv får ta smällen av en anställds brist på omdöme.

Att Sverige är på dekis beror på att vi inte hållit denna utveckling stången vilket i sin tur beror på att den privata äganderätten inte har någon stark försvarare, exempelvis ett parti som begriper att utvecklingsdygderna inte utvecklas av sig själva utan noggrant måste odlas. Vi har gradvis gått från ägarinflytande till tjänstemannastyre. Direktörerna har fått maka åt sig för att bereda plats åt generaldirektörerna. Företagarna har varken organisation eller ledare.