På 1970-talet började statsmakterna i vårt land utbilda Svenska folket i att ta emot bidrag. Budskapet var tydligt: “Lär dig att ta emot bidrag – det är lika fint som att få arbetsinkomst”. 

Vi var tvingade att bli itutade att ta emot bidrag för generationerna innan de som levde på 1970-talet hade haft en helt annan filosofi kring bidrag. Bidrag hade i alla tider setts som en absolut sista utväg för människor som inte klarade sig själva. Var man frisk och i arbetsför ålder eller hade en familj med arbetsföra var det helt otänkbart att söka hjälp utanför familjen eller eventuellt släkten. 

Vad har blivit effekten av statsmakternas reklam för att ta emot bidrag? Jo, hör och häpna, folk söker bidrag som de inte har rätt till. Den svensk som idag inte har tagit emot ett bidrag, från Försäkringskassan eller annan utbetalande myndighet, vilket medborgaren egentligen inte varit berättigad till – ja den svensken tror jag inte längre finns. 

Svensken lär sig via barnbidrag, bostadsbidrag och vabbande att det mest effektiva och säkraste sättet att försörja sig på är att lyckas få ut pengar från den gemensamma kassan – staten – för den tar aldrig slut. Det är dessutom knappt brottsligt eller skämmigt att lura staten – speciellt inte om du är nysvensk med andra kulturella tankar där stater ofta inte ses som goda – så är du smart som lurar bidragssamhället. 

Vi har utbildat en hel generation svenskar att bli tjuvar. Vad är det då som gör någon skillnad ifall vi lurar affären på lite varor i snabbkassan eller att begå ett bidragsbrott? Staten tittar förmildrande på och undrar vilket bidrag vi kan instifta ytterligare för att motverka tidigare bidragsbrott. 

Det tog många år att etablera bidragssamhället och kanske börjar insikten hos vissa befattningshavare komma att det var ett misstag. Fast i den allmänna debatten har denna insikt ännu inte visat sig. Nu skall en gigantisk utbetalningsmyndighet etableras då samtliga andra myndigheter misslyckats med sina uppdrag – fan tro’t som Ibsen skaldade – om det kommer göra något annat än att flytta runt problemet. 

Jag önskar och hoppas att någon med makt börjar driva frågan om att helt slopa bidragssamhället och ersätta det med avdragssamhället. Ifall jag blir sjuk – gör avdrag på skatten, ifall jag har för låg inkomst för att klara mina nödvändiga utgifter – tag bort skatten helt och hållet. Tyvärr är sannolikheten att nuvarande politiska makthavare kommer att driva denna politik lika med noll stora delar av deras arbetsuppgifter då skulle försvinna. 

Idag är det 4 av 10 personer som försörjer sig själva och inget tyder på att denna bedrövliga siffra är på väg att förbättras. Så länge vi fortsätter på den inslagna vägen att ge bidrag till arbetsföra människor kommer såväl ekonomin som brottsligheten att fortsätta krackelera. 

Vi lade grunden till den ekonomiska kriminalitet som idag är systemhotande genom att påstå att bidrag är ett lika bra sätt att försörja sig på som arbetsinkomst. Skulle vi imorgon ta bort samtliga bidrag samt alla som försörjer sig på att administrera bidrag kommer en stor del av kriminaliteten försvinna i ett trollslag. Att vi alla skulle bli rikare och må bättre blir en positiv bieffekt. 

Lennart Svanberg är fil. kand. i ekonomisk historia.