Birgitta Sparf skriver att våra journalister borde beskriva helheten i det öppna krig som råder mellan landets gängkriminella, istället för att ställa enfaldiga frågor till polisen. 

Vad är helheten? Det är väl samhället? Hurdant är det svenska samhället? Inte som vi föreställer oss det – men vi handlar som om det motsvarar våra föreställningar från vår barndom eller ungdom – för flera decennier sedan – då, när vi bildade oss vår bild av världen. 

Det finns inget enda svenskt samhälle. Det finns två. De är invirade i varandra. Ändå känner invånarna i det ena inte de i det andra – och vill inte känna dem. 

Det är ett problem. Genom att invånare och representanter för det gamla samhället vill skjuta undan det andra, det besvärliga, i en alldeles förståelig önskan att få lugn och ro, förlängs och förvärras problemen. Det andra samhället blir allt mäktigare. 

Det andra samhället har visserligen inget till övers för det gamla – men det har inget emot att bemäktiga sig det, att invadera dess institutioner och hota och muta sig till inflytande. 

Motviljan att instifta tillräckligt hårda och genomgripande lagar beror på att lagstiftarna finns i det gamla, ordnade samhället. De har begränsade förutsättningar att förstå vad som driver invånarna i det andra.  

De i det gamla samhället har under långt tid försökt förringa gängvåldet och dess allt större inverkan på de allt fler orter där det verkar. Nu verkar en tillnyktring ha skett. Det börjar bli lite löjligt att hänvisa till individens integritet som argument mot att sätta upp övervakningskameror, till exempel. Integriteten står sig hur som helst slätt emot kulor. 

Men detta är bara en liten del av helheten. Det verkligt svåra, och farliga är den påverkan som sker gentemot institutioner – mot affärsidkare, mot skolpersonal, mot kommunaltjänstemän – och mot de hantverkare som har till uppgift att göra världen förståeligare – mot journalisterna.  

Länge har de stora tidningarna och statsmedia försökt skjuta undan, tysta ned och förringa det som sker i det nya samhället. Det går inte längre. De kan inte längre tiga om det som redan blivit känt på något ställe på nätet. I så fall gör de sig löjliga och kommer att framstå som värdelösa. 

Som alltid när stora förändringar sker i samhället är det teknik som sätter bollen i rullning. Vår yttrandefrihet gör den nya tekniken fullt ut tillgänglig för alla som har en dator eller telefon och kan läsa och skriva på nätet. Det är en enorm förändring av opinionsbildning och politik. Så länge yttrandefriheten kan skyddas kan alltså förändring ske. 

Det är mycket våra journalister borde skriva och berätta om. Men de kan aldrig tala om helheten. I den är de redan marginaliserade. Det tycker de inte om. Därför vill de helst hålla tyst om varje slags helhet. De skriver små nätta berättelser, ibland till och med riktigt berörande. Någon helhet är de däremot inte intresserade av. 

Yttrandefriheten ger de journalister som törs möjlighet till inflytande. Det vet det andra samhället. Det hotar därför på olika sätt journalisterna – som viker sig. Hur kan man veta det? Det kan man inte. Vem kan bevisa att en journalist avstår från att berätta en historia efter att ha blivit hotad? Det går inte. Men en gång, någon gång, kommer en journalist berätta vad som tvingat honom att förtiga ett faktum eller en hel historia. 

Journalisterna kläms alltså mellan sköldarna: Å ena sidan utsätts de för påverkan som kan leda till självcensur – å andra sidan blir de därmed för mjäkiga för att klara konkurrensen från medborgarna själva i de nya nätburna medierna. 

I en artikel betitlad När maffian mobiliserar måste journalistiken svara namnger Expressen kriminella också före fastställd dom. Jag kan inte stå för att tidningens  bedyranden stämmer med verkligheten, men de är ändå som viljeyttring lovvärda. 

Tillnyktring? Eventuellt.