Historien är verkligen föga mer än en katalog över mänsklighetens brott, dårskap och olyckor.

Edward Gibbon

Hur mycket samtiden än tror sig ha nått mänsklighetens slutgiltiga, högsta och troligen bästa stadium – att vi kort sagt, som Marx formulerade det, hittills bara fått uppleva släktets förhistoria – så har historien tyvärr inte tagit slut. Det kommer mera. Om han i dessa dagar återvände till jordelivet skulle den engelske 1700-talstänkaren Gibbon, som skrev sin tids standardverk om romarrikets nedgång och fall i sex volymer, suckande konstatera att han fått vatten på sin kvarn. Vem kan räkna upp allt ont som människorna gjort varandra sedan Gibbons dagar? (Men vad skulle han ha sagt om han bara anat att vattentoaletten och varmt och kallt rinnande vatten inomhus stod redo att göra världspremiär?)

På sex volymer fick Gibbon med en hel del förklaringar till romarrikets upplösning. Den starkast verkande menade han var kristendomens utbredning. Jesu lära var skadlig för staten eftersom den förkunnade fred och fridsamhet i stället för krigiskt mod; det ekonomiska överskottet slösades på onödig religiös lyx såsom katedraler i stället för att användas till nyttiga investeringar; kejsarna ägnade mer tid åt kyrkomöten än att gå i fält med sina arméer.

Så kanske det var. Jag har gjort en allmän googling över de bland historiker oftast anförda förklaringarna till romarrikets sammanbrott. Jag tror nämligen att det USA-dominerade högteknologiska imperium i vilket vi nu lever existerar på någons nåder och på övertid och att vi kanske kan hitta paralleller i det antika Rom. Jag har hittat sju förklaringar som verkar vara de vanligast förekommande utan att för den skull vilja påstå att jag fångat någon konsensus inom historikerskrået.

Den vanligaste förklaringen har nog blivit den vanligaste just för att den är lätt att fatta. Den är att barbariska folk anföll de av lyx och bidrag (”bröd och circus”) förslöade romarna och under några århundraden lyckades ta kontroll över stadens handel och administration. Skärmytslingar mellan Rom och de germanska stammarna hade pågått i sekler. Men år 410 plundrades staden av visigoten Alarik.

Nu för tiden tror många att en motsvarighet står för dörren i form av ett stort folkutbyte i regi av World Economic Foum.

En annan förklaring är att Rom inte kunde hålla ordning på sin ekonomi utan ständigt gick med förlust. Krigen kostade pengar och befolkningen dignade ned under skatterna. På fyrahundratalet tog vandalerna Nordafrika och startade en omfattande sjörövarverksamhet som ytterligare sargade riket. Här och nu är det ungefär samma. Utom i Sverige har staterna i alla länder skuldsatt sig över skorstenarna utan något hopp om att krisen ska klaras på något annat sätt än genom att trycka pengar och byta från en kris till en annan, nämligen till inflation.

Sedan förvärrades situationen genom att imperiet vid årtusendets början delades i en västlig och en östlig del där Västrom gradvis förvandlades till en mer primitiv statsbildning som byggde på feodal självhushållning snarare än på specialisering och handel. Vi har på senare år sett motsvarande utveckling hos oss. Handeln avtar och alltfler länder börjar koncentrera sig på produktion för nationellt bruk. Vi oroar oss för att bli beroende av varandra med tanke på hur det kan påverka försörjningskedjorna.

Det romerska imperiet fick ökande svårigheter att hålla ihop sina olika delar. Alla resurser ägnades åt grannkrigen och det fanns inte pengar att sköta nödvändig infrastruktur som vägar och kanaler. Hos oss har krigen sedan andra världskriget skötts av USA som med tiden förlorat lusten och orken att stå för den uppgiften och därför utan stor framgång försöker få sina allierade att ta över en större del av bördan. Samtidigt växer fiendens samlade slagkraft och troligen även stridslust.

Gradvis blev den romerska staten alltmer korrupt. Pretoriangardet, kejsarens personliga livvakt, kunde mörda och tillsätta, ibland efter offentlig budgivning, kejsare enligt gardets egna önskemål. Senaten hade inte kraft att sätta emot eftersom den själv var korrupt och inkompetent. Romerska medborgare förlorade tilliten till sin överhet.

I hela västerlandet visar opinionsundersökningar att medborgarna tappar förtroendet för sina politiska styresmän. Trump kunde väljas till president på löftet att han skulle dika ut träsket (”drain the swamp”).

Den sjätte förklaringen är den i och för sig kraftigt ifrågasatta som genrens främste, Gibbon, ville göra till den viktigaste, nämligen kyrkans nedbrytande kraft. Kristendomen blev statsreligion under kejsar Konstantin i början av 300-talet. (Något exakt årtal är svårt att ange eftersom det inte avhölls någon högtidlig tilldragelse i himlen där datum protokollfördes. Konstantin själv ville skjuta så länge som möjligt på sitt eget dop eftersom dopet ansågs förlåta alla synder som den nydöpte begått fram till inträdesceremonin och kejsaren ville vara så ren som möjligt vid sin död. Det bevisar om inte annat att han litade på de kristna dogmerna.)

Precis som USA sedan några år tillbaka slutat kriga med egen trupp och i stället, som i Ukraina, slåss med ombud eller legotrupper så kunde Rom så småningom inte använda sina egna medborgare i strid. I stället anlitade Rom soldater från olika grannfolk som alltmer brast i lojalitet mot uppdragsgivaren och så småningom bytte sida och deltog i den allmänna härjningen och rofferiet av Rom.