I serien ”uppfattningar som går tvärsemot gängse föreställningar” har jag nu kommit fram till hemligheten bakom kapitalismens och industrialismens genombrott och välståndets därpå följande spridning. Om någon invänder att det inte är mycket till serie eftersom alla mina historiefilosofiskt orienterade krönikor verkar handla om just detta -eftersom det aldrig kommer något glasklart och tillförlitligt svar – så kan jag inte annat än instämma. Min ursäkt är att den som inte klarar uppgiften i ruta ett inte bör utsättas för ännu större utmaningar och att jag aldrig träffat någon som annat än antydningsvis och ofullständigt lyckats förklara världens kanske största underverk, således de senaste århundradenas välfärdsrevolution.

Om du undrar varför jag idag, när världens kanske största underverk redan inträffat, besvärar mig med att försöka hitta dess relevanta orsaker så har jag ett synnerligen vägande skäl även för detta. En uppfattning som med kraft går tvärsemot gängse föreställningar på den punkten är att samhället inte alls vet, som det tror, hur det går till att skapa sådana underverk. Och den är långt ifrån någon överspelad fråga utan blir bara mer och mer relevant. Hur många gånger vi än läser Keynes och andra ekonomers böcker så vet vi inte hur man skapar tillväxt, sysselsättning, en lagom räntesats (vad nu det skulle betyda), rätt antal människor på jorden och så vidare.

Max Weber (1864 – 1920), tysk sociolog, skrev boken Den protestantiska etiken och kapitalismens anda som handlar om hur de tidiga protestanternas, framför allt kalvinisternas, religiösa trossatser, som vi idag håller för meningslösa, gav styrfart åt den tidiga kapitalismen.

Weber påpekade att kalvinisterna trodde på predestinationsläran, det vill säga att envars öde efter döden var förutbestämd. Men varför skulle de företagarorienterade kalvinisterna då jobba hårt? För att bli rika? Bort det, de jobbade hårt för att det var Guds bud vad som än hände. Kanske blev de rika, kanske inte. Om de fick det gott ställt (vilket alla kunde se eftersom hela Amsterdam är fullt av jättelika fönster som alla erbjöd rika tillfällen till insyn; se bilden) så kunde det vara ett tecken på att predestinationen nådigt lät ana att den gynnade personen var förutbestämd för himlen. Säker kunde man dock inte vara och därför var den största synden att luta sig tillbaka, sluta anstränga sig och börja slösa.

Det hårda, aldrig avslutade arbetet var ingenting som Weber ensam hade hittat på. Karl Marx beskrev de tidiga kapitalisternas sparsamma läggning så här:

Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. ”Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar.” Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull – i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift.

Har då detta någon relevans för vår tid? I högsta grad, skulle jag säga, även om vi inte begriper det. Vår tid bekämpar på det hela taget just de värderingar som ligger bakom våra framgångar som är mer ärvda än förtjänade.

Den kalvinistiska ackumulationsmoralen levde länge kvar och bestämde hur mycket som skulle investeras och därmed hur det skulle gå med tillväxten. Det gick upp och det gick ned och samhället fick de ofta våldsamma konjunktursvängningar som Karl Marx hoppades skulle bli systemets bane. Men på 1930-talet, i samband med demokratins genombrott och därmed de valda politikernas maktövertagande över de tidigare härskande kapitalägarna, inträffade en metamorfos som egentligen är banal. Den formulerades av Keynes som påpekade det självklara att politikerna kunde trycka sedlar och därmed flöda ekonomin med konstgjorda pengar, något som de föregående makthavarna kapitalisterna och de kalvinistiskt inspirerade företagarna inte gärna hade gått med på eftersom de statliga pengarna spädde ut och hotade deras egna ackumulerade medel. De nytryckta pengarna delades ut till folk som köpte för dem och på så vis klarade sig lite längre.

Sedan dess har samhällets största problem varit ett överskott av pengar som hela tiden hotar med inflation. Det är bara att läsa tidningen om de ansvariga politikernas våndor med finans- och kreditpolitiken. Vi småsparare kan inte längre lita på våra besparingars värde. Våra pengar flyger som skummet på vågorna en blåsig dag.

Samhällets inställning till sparandet och slösandet framgår inte minst av serien Spara och Slösa som förekom i tidningen Lyckoslanten. Tidningen  delades ut gratis i skolorna från 1936, när det lånefinansierade slöseriet kommit på modet, till 1963, när detta mode blivit så dominerande att andra synsätt förtvinade. Serien gick ut på att flickan Spara alltid klarade sig bra medan flickan Slösa i denna propagandaserie alltid förlorade.