Jag kan lösa alla problem, även sådana som inte finns. Efter lite slentrianmässig forskning, vilket betyder att jag kollat lite här och lite där med hjälp av artificiell intelligens, som visserligen är överreklamerat men i övrigt faktiskt en riktig blodhund, har jag fastställt en klart forskningsbar hypotes. Hypotesen är att förutsägelser om den framtida klimatkatastrof som förväntas göra slut på jorden nästan alltid förlägger undergången till ett tillfälle omkring tio år framåt. Förrän saken har etikprövats och forskningen genomförts kan jag naturligtvis uttala mig säkert om hypotesen men det hindrar inte att jag med full evidens kan förklara fenomenet.

Blodhunden hade hittat en genomgång i The New York Post av femtio års förutsägelser om hotande klimatkatastrofer (50 years of predictions that the climate apocalypse is nigh (nypost.com)). Så här har det kunnat låta:

År 1989 förklarar en klimattjänsteman från FN för världspressen att ”vi måste lösa klimatförändringarna före 1999 ty annars blir de okontrollerbara. Det blir en global katastrof, länder utplånas från jordens yta, missväxt.”

År 2007 varnar Rajendra Pachauri, chef för FN:s klimatpanel för framtiden: ”Vårt öde kommer att bestämmas av vad vi gör de närmaste åren. Om vi inte börjat handla före 2012 så är det för sent.”

”På Generalförsamlingens högnivåmöte varnar talare för att vi bara har elva år kvar att förebygga oåterställeliga skador av klimatförändringarna.”

Ingen av de vetenskapliga framtidsstudier som presenterats under de senaste femtio åren och som gett jorden cirka tio års ytterligare livstid har slagit in (men det kan förstås hända att den stora smällen kommer om något år i enlighet med senaste larmen). Det betyder att vetenskapen på den här punkten har haft fel i hundra procent av sina bedömningar.

Jag drar två slutsatser av det. Den första slutsatsen är att man aldrig ska lita på vad vetenskapen har att säga om klimatkriser som ska förinta jorden. Den andra slutsatsen, som är nästan densamma som den första, är att man, om man prompt måste ha en uppfattning i frågan, bör ha som tumregel att alltid satsa på något som rejält avviker från vetenskapens ståndpunkt. En vän till mig läste för några år sedan att vetenskapen förklarat att petroleum- och kärnkraftsbranscherna var döda. Han köpte då stora volymer olje- och kärnkraftsaktier vilket han påstår har gett sagolik utdelning.

Samhällets, inte minst vetenskapens, till synes osvikliga förmåga att systematiskt pricka fel i den här frågan – om den nu är så osviklig som det verkar – måste förklaras. Det kan inte vara slumpen av samma skäl som kulan inte alltid hamnar på svart när man spelar roulette. Blir det ändå alltid svart måste någon ha meckat med rouletten.

Jag tror att felkällan ligger i vårt statsskick, alltså demokratin. Det unika med demokratin och det som skiljer den från andra statsskick är att de valda ombuden med jämna mellanrum måste få uppdraget förnyat av medborgarna. Så var det inte med 1600-talets absoluta kungar som fått sin makt och sin uppgift direkt från Gud och därför inte behövde fråga folket.

Men våra politiker måste använda all sin retoriska list till att säkra de nödvändiga mandaten. Med det menar jag att det inte finns några finter som är otillåtna så länge finterna a) skrämmer medborgaren att tro att han med kort varsel kommer att förintas och b) övertygar medborgaren att hans enda räddning är att lägga sin röst på en överlägset fanatisk politiker eller dito parti som lovar snabba, drakoniska åtgärder. Åtgärderna saknar visserligen oftast förankring i beprövad teknisk kunskap men det gör ingenting ty syftet är inte att faktiskt rädda jorden – som ändå inte tänker gå under inom den utmätta tiden – utan bara att göra medborgaren så vettskrämd att han ger politikerna mer eller mindre fullständiga rättigheter att ta hans pengar och styra hans tillvaro utan att låta sig hämmas av sådant som medborgarens medborgerliga fri- och rättigheter och världens fysiska och kemiska sammansättning.

Om det kommit en annan sorts politiker och föreslagit att håhå, jaja, klimathotet kan vi väl lösa på samma sätt som vi brukar lösa problem, nämligen genom att människors klokskap genom marknadens försorg får experimentera fram något som fungerar, så hade en sådan politiker blivit rullad i tjära och fjäder eftersom han uppenbarligen inte begripit hur bråttom det är. Men det har politikerna begripit eftersom de förstår att det är den fejkade brådskan som gör dem så oundgängliga.