PATRIK ENGELLAU: Elektriska bilar

Om det är någonting människan borde ha lärt sig vid det här laget – där ”det här laget” betyder tiden sedan ryska revolutionen – så är det att planekonomi inte fungerar. En del planekonomi slipper samhällena inte ifrån. Visst finns det hetsporrar till libertarianer som menar att polis, rättsväsende och lantmäteri kan överlåtas åt det privata initiativet eftersom verksamheten då sköts mest effektivt, men för oss som sätter rättssäkerheten högre än effektiviteten gör det inget att domstolarna kostar lite mer bara man kan lita på dem.

I övrigt gäller det att hålla staten borta från ekonomisk verksamhet, det är något vi alltså vid det här laget borde ha lärt oss. Läxan efter mer än hundra års misslyckade försök att helt eller delvis överlämna nationella ekonomier till olika slags plankommissariat och femårsplaner har helt enkelt inte slagit rot och fått fäste i våra skallar. Tvärtom. Ju viktigare utmaningar samhället anser sig ha anledning att anamma, desto starkare är driften att lägga saken under statligt överinseende trots att man vet att det då kommer att misslyckas.

Ett storslaget exempel på framseglande misslyckanden är enligt min mening allt som har med miljö, klimat och energi att göra. Människan, eller i varje fall några hundra nationella delegater på klimatmöte hos FN, har på grunder som många hjärnor, till exempel min, inte lyckats begripa bestämt sig för att människans tillvaro måste göras om i grunden. Det betyder i korta drag att allt måste omvandlas, det vill säga allt från hur vi producerar till hur vi konsumerar samt allt som kommer däremellan, till exempel hur vi färdas, särskilt om vi färdas med bil.

Det har bestämts av staterna att bilarna ska vara elektriska. Det är lätt att rekonstruera plankommissariernas resonemang. För ett antal år sedan beslöts att fordonen skulle drivas med etanol. När detta experiment slog fel var det närmast självklart att satsa allt engagemang i ett alternativ, nämligen elektricitet. Entusiasmen höll i sig ett antal år. Förvisso kvarstod ett hyggligt antal större tekniska problem men så länge hoppet levde att dessa inom kort skulle lösas fortsatte miljarderna att hänfört satsas i elbilsproduktionen.

Visserligen vet jag inte så mycket om stämningarna inom fordonsbranschen men man anar ett nytt ljud i skällan när det gäller elbilarna. Bubblan har fått pyspunka, inte minst i Kina, skriver Wall Street Journal. ”Det här är en lektion i hur industrier som skapats av regeringar ofta misslyckas på grund av regeringar.”

Tesla startade ett priskrig med hundratals kinesiska elbilstillverkare – ja, faktiskt, omkring 400 kinesiska elbilstillverkare har redan gått i konkurs och försvunnit på senare år allteftersom de kinesiska myndigheterna har dragit ned de generösa bidrag som tidigare utdelats för att branschen skulle komma igång – och de elbilsmakare som finns kvar blöder och faller omkull. Det kända fastighetsbolaget Evergrande investerade stort i elbilar för att ta tillbaka förlusterna på husen. Men nu går även bilproduktionen i konkurs. Även amerikanska och tyska elbilar rabatteras i Kina. Chevrolet säljs med tjugofem procents prisavdrag. Volkswagen sänker priset med 10 000 kronor per bil.

Även i USA har elbilarna stora problem och av samma orsaker, nämligen en överentusiastisk elbilspolitik som inte motsvaras av tillräcklig efterfrågan trots rabatter uppemot 20 procent. Bilhandlarna blir inte av med sina elbilar. De samlas i växande lager eftersom kunderna hellre köper bensinfordon. Räntehöjningarna försvårar ytterligare livet för branschen. Priset på bensinfordon höjs för att kompensera för producenternas förluster på elbilar och alltfler tillverkare flyttar produktionen från Detroit till Mexico vilket är motsatsen till vad Biden lovat med sin Inflation Reduction Act som kostar två svenska BNP och bland annat skulle rädda amerikanska jobb.

Vi kan inte påstå att vi inte sett det komma. Men tanken att de miljontals människor som tillsammans bildar en marknad skulle vara smartare än ett plankommissariat kan ändå inte tränga in i våra huvuden hur ofta den än bevisar sig inför våra ögon.

Troligen är det samma sak, kanske ännu mer, med vindenergin som med elbilarna.

Patrik Engellau