När jag för något år sen vaktade en valstuga i centrala Göteborg stannade en ung man i 25-årsåldern, spände ögonen i mig och frågade: 

”Är jag svensk?” 

Frågetecknet lät nästan som ett utropstecken. 

”Eh.. hur menar du?” 

”Precis det jag säger. Du är politiker eller nåt sånt, och måste kunna svara på en enkel fråga: Är jag svensk?” 

Självklart var han inte svensk, av det enkla skälet att ingen svensk jag känner skulle komma på idén att ställa den frågan. Vilket förstås inte uteslöt att han hade giltigt uppehållstillstånd och kanske gjorde nytta för landet. Hade jag svarat ”JA” hade jag alltså varit en hycklare. Hade jag svarat ”NEJ” hade jag fått mitt parti att framstå som främlingsfientligt – trots att det knappast är fientligt att erkänna att det finns andra sorters människor än svenskar. Hade jag svarat ”Jag vet inte” hade jag gjort mig löjlig, och visat att jag inte ens förmår känna igen mitt folk.  

Jag hade alltså hamnat i en politisk fälla. Frågan kunde knappast handla om medborgarskap, eftersom detta är en administrativ teknikalitet och står naturligtvis inte skrivet i pannan. Uppenbarligen hade han identifierat mig som svensk, utan att behöva konsultera mitt pass eller mina identitetshandlingar. Det måste alltså finnas en intuitiv metod att avgöra vem som tillhör gruppen svenskar, och vem som exempelvis tillhör gruppen araber. 

Som nybörjare i politiken svamlade jag en stund om kultur och såna saker, noga med att inte trampa någon på tårna, innan jag äntligen blev av med honom. En mer erfaren politiker hade kanske slingrat sig ur knipan genom en listig ”fokusförflyttning”. Fast ibland kan även såna slå fel, som när Stefan Löfven försöker fokusförflytta Jimmie Åkesson i den här klassiska duellen.          

Men tillbaka till huvudspåret. Hade den unge mannen verkligen velat veta om han var svensk eller inte, hade han kunnat ta spårvagnen ut till Angered eller Hjällbo. De flesta som bor där är nämligen väl förtrogna med ”den intuitiva metoden” som på ett ögonblick skiljer ut invandrare från svenskar, utan att nödvändigtvis lägga någon värdering i vad som är bäst. Redan på tjugo stegs avstånd är de kapabla att pricksäkert avgöra om någon är ”svensk”. Det handlar inte enbart om hudfärg, utan en kombination av språk, utseende, rörelsemönster, klädstil och något så subtilt som ”det allmänna intrycket”. Svenskar uppför sig på ett karaktäristiskt sätt. Till exempel uppförde jag mig typiskt svenskt när jag svarade på den där frågan utanför valstugan.  

I Angered och Hjällbo lyckas man även framgångsrikt identifiera somalier, araber, kineser, juggar och en mängd andra folkgrupper. Så vill man veta vilken av dessa man tillhör, är kanske den siste man ska fråga en svensk politiker.