Svenskarna är ett mycket stabilt folk i bemärkelsen att vi är homogena vilket betyder att vi hela tiden sneglar på varandra för att inte avvika och därför inte är lagda för solospel utan i stället endast rör oss i samlad tropp. Den legendariske ideologen Sture Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen kallade oss, inte utan uppskattning, för ett ”stim av sniglar”, ett uttryck som sedermera blivit bevingat.

Varför svenskarna trots detta kollektiva karaktärsdrag ibland kallar sig för individualister är svårt att förstå. Om svenskarna anser sig vara individualister för att de delvis kapat trossarna till familjen och andra institutioner i civilsamhället, kyrkan och facket till exempel, och i stället kopplat ihop sig med välfärdsstaten kan uppfattningen kanske vara befogad. Bara vi så fall inte låter oss luras att individualist har något med excentriker att göra. Kollektivister är vi fortfarande.

Folks mentalitet är viktig inte minst för att kärleken till det bestående, till exempel den svenska kollektivismen, å ena sidan är bra eftersom den håller våldet, upproren och inbördeskrigen tillbaka men å den andra sidan en black om foten då den förhindrar angelägen samhällelig förändring. Ett folk som insisterar på att ständigt gå i takt kan inte genomföra stora sociala nydaningar eftersom sådana kräver en gradvis omvälvning där några människor ändrar sig först och de andra sedan kommer efter. Sådana är inte vi eftersom vi, enligt Stures lyckade liknelse, endast kan röra oss i stim och stim inte är skapade för utveckling och förnyelse. (Kanske är det därför sillen och makrillen inte lyckats förädla sig på tusentals år.) Verklighetens tipping points kommer inte plötsligt genom att alla, såsom i ett stim, byter förändringskoncept och riktning på en gång utan genom en individuellt trevande och försiktigt famlande sökprocess.

Låt mig illustrera min tes med ett exempel från USA vars befolkning knappt har ett kollektivistiskt ben i kroppen utan tvärtom hyllar excentriciteten varför den sociala förändringen går så mycket fortare. Detta illustreras av rörelsen Black Lives Matter. Rörelsen grundades för tio år sedan av tre glamorösa svarta feminister och samhällsaktivister (som Opal Tometi på bilden). På rörelsens program stod exempelvis att lokalpolitiken skulle skära ned lokalpolisens budget eftersom lokalpolisen ansågs rasistisk. För pengarna skulle kommunen anställa BLM-aktivister med någon sorts socialt uppdrag att bekämpa kriminalitet och droghandel. Medborgarna tyckte att det var en bra idé och genomdrev reformen i lokalval. BLM hettade upp stämningen med stora demonstrationer med tillhörande stöld- och inbrottsupplopp i många städer.

Brottsligheten ökade när polisen hölls tillbaka. Det gick bättre för rörelsen BLM. Under 2020 mottog den privata donationer på elva miljarder dollar. En av de tre samhällsentreprenörerna, Patrisse Cullors, köpte fyra villor i mångmiljonklassen. Väljarna ändrade sig emellertid och återställde polisens budget. USA är numera, efter denna mäktiga samhälleliga eruption, tillbaka på ruta ett.

BLM som samhällsfenomen tycks alltså ha gått varvet runt. I Sverige hände ingenting i denna fråga bortsett från att en kvinnlig polis i juni 2020 inför tevekamerorna knäböjde och höjde armén i en revolutionärt antirasistisk hälsning till demonstrerande stockholmare på tillfälligt upploppshumör.

Mycket talar för den amerikanska samhällsmodellen där medborgarna verkligen har ett avgörande inflytande på viktiga samhällsförhållanden såsom lokalpolisens budget. I USA är demokratin en vaken, levande kraft. Folket anser att staten är deras. Jag minns hur förvånad jag blev när jag första gången hörde en amerikan tala om ”vår” utrikespolitik.

Fast det är inte självklart att jag vill ha det på det sättet i Sverige. Det är lugnare och behagligare att leva på en ort där människorna inte bryr sig så mycket om sina demokratiska rättigheter utan nöjer sig med att överheten styr landet som den tycker vilket trots allt gått ganska bra i åtskilliga århundraden (möjligen undantagandes Karl XII:s arton år vid makten). Kanske passar den strikta, krävande, regelrätta demokratin inte svenskens kynne.