Internet glömmer aldrig och det gör inte jag heller. Därför har jag gått tillbaka till 2015 och läst en artikelserie i Dagens Nyheter om socialtjänsten varmed journalisten Maciej Zaremba väckte stor uppmärksamhet. Här är den första artikeln i serien. I korta drag handlar serien om att svensk socialtjänst regelmässigt begår rättsövergrepp mot sina klienter, särskilt mot män. Zaremba ska ha hävdat att en del socialsekreterare ”levde ut sina mansfobier i maktutövningen”. Till exempel mördas femåriga Tanja för att hennes mamma och andra paranoida kvinnor fått för sig att Tanja skändats av sin pappa (om jag fattar rätt). Zaremba menar att flickan fått överleva om socialtjänsten och åklagarna bara haft vett att följa grundlagen.

Jag vill inte höra några anklagelser om att Zaremba far med osanning och fejk njus. Dagens Nyheter skriver att Zaremba ”är en av landets mest prisbelönta journalister och flera av hans tidigare reportage har uppmärksammats stort”. Det stämmer med mina egna uppfattningar och erfarenheter. Svensk journalistik blir inte bättre än så. Det ska mycket till för att ifrågasätta de fakta han presenterar.

Men det hindrar inte att Zaremba vid tillfället möttes av kulingar och kaskader av ilskna motargument från andra journalister och från socialsekreterarfacken och motsvarande. När stormen emellertid bedarrat återgick allt till det normala, det vill säga genuin osäkerhet om hur det egentligen går till inom det sociala. En vanlig medborgare som med sina skatter betalar för verksamheten men i övrigt saknar kontakt med socialen har inte mycket mer än sina egna mer eller mindre välgrundade fördomar att lita till.

Mina fördomar kring svensk socialtjänst är för det första att den är maktfullkomlig och desto mer så ju svagare, okunnigare och illitteratare klienter de arbetar med och för det andra att de utgör en inkrökt samling statskramare med feministiska fobier. Den enda gången jag kommit i närkontakt med socialen var när jag och förra frun skulle adoptera ett barn och behövde en importlicens från myndigheten. Jag kan lova att vi aldrig beviljats den ynnesten om jag inte bevisat min sociala överlägsenhet genom att rätta stavfelen i den promemoria socialsekreteraren författade i ärendet.

Att jag tar upp frågan åtta år efter Zarembas artikelserie beror på att jag vid ett lunchsamtal om muslimer kom på mig själv med en möjligen besvärande självmotsägelse. Ja, jag är villig att misstänka svensk socialtjänst för nästan allt ont. Men nej, jag är inte spontant villig att tro på muslimer när de i Bagdad anställer demonstrationer mot den socialtjänst vilken jag, liksom kanske Maciej Zaremba, gärna tillskriver många beskäftiga myndighetsingripanden. Kan de neka femåriga Tanja att få träffa sin pappa och misslyckas med att förhindra att hon därefter mördas av sin mamma så kan de väl kidnappa ett muslimskt invandrarbarn som de anser misshandlas av de totalt ointegrerade föräldrarna?

Saken har naturligtvis utretts av svenska myndigheter för att undersöka om allt gått rätt till. Till exempel har myndigheten för psykologiskt försvar, som inte ens verkar begripa att ett barn som bortförts från sitt hem i Bagdad mot föräldrarnas vilja enligt de lokala normerna anses ha kidnappats, förklarat att alla sociala omhändertaganden i Sverige skett enligt socialtjänstens regelbok och därför är legitima. Myndigheten menar att muslimerna använder sin information ”som ett maktmedel” och för att ”vilseleda”. Se gärna denna propagandavideo från Sveriges Television som indignerat och i enlighet med svensk lag förklarar att det är rimligt att socialen bortför invandrarbarn vars föräldrar luggar eller agar dem. Tacka sjutton för att arabvärlden blir kränkt. Det hade jag också blivit om socialen underkänt mig som pappa och gripit mina barn.