Har du tänkt på att många av mänsklighetens mest omhuldade vetenskapliga idéer för det mesta, ibland sedan hundratals år, lider av obefintlig eller i varje fall oklar bevisning? Just nu tänker jag på engelsmannen Thomas Malthus som för lite mer än tvåhundra år (anonymt) presenterade skriften En avhandling om befolkningslagen. Människan förökar sig i en geometrisk serie, sa Malthus, medan livsmedelproduktionen i bästa fall ökar i en aritmetisk serie varför livsmedelsproduktionen normalt inte kommer att räcka utan folk att dö av svält (eller krig och sjukdomar som berodde på svälten). Malthus ansågs vara ekonom och när han kommit med sina förutsägelser, hävdas det i ekonomskrået, fick ämnet beteckningen ”den dystra vetenskapen”.

Ännu dystrare än den dystra vetenskapens rykte är att den dystra vetenskapen själv inte förmått dra slutsatser av sitt eget budskap. Ingenting av det som Malthus förutspådde blev nämligen verklighet. Vid 1930-talets början lyckades världen försörja runt två miljarder människor. Idag håller samma jord liv i åtta miljarder människor som dessutom åtnjuter en avsevärt höjd levnadsstandard.

Om jag inte hade haft ett så oslagbart vetenskapligt kapital hade du nog inte trott på att den dystra vetenskapen och dess anhängare lyckas förneka så entydigt flagranta fakta i flera hundra år men försök själv att vederlägga vad jag säger så kommer du att upptäcka att det inte går. (Dysterkvistarna själva försöker snacka bort mänsklighetens enorma och oväntade framgångar genom att peka på teknikutveckling och grön revolution som om mänskligheten fuskat i hundratals år genom att slingra sig ur den malthusianska fällan.)

Således har man i land efter land i intellektuell våg efter intellektuell våg fört en drastisk politik för att komma till rätta med den påstådda överbefolkningen. Svenskarna Hans Palmstierna och George Borgström skrev böcker för att övertyga världens ledare att Malthus förutsägelser var stabilare än verklighetens vittnesbörd och amerikaner som makarna Ehrlich gjorde internationell karriär på att föreslå straffbeskattning på barnfamiljer. Kina införde en ”ettbarnspolitik” på 1970-talet, i Iran halverades kvinnornas fertilitet mellan 1985 och 2000 (vilket du vid det här laget bör ha insett var helt i onödan med tanke på Moder Gaias benägenhet att tvärtemot människornas beslut och vilja år för år öka deras antal och förbättra deras liv allteftersom människorna blev fler i stället för att svälta dem ihjäl).

Nu för tiden har miljöalarmismen sjanghajat Malthus dystra profetior och därmed gett dem en viss ansiktslyftning. Det är inte längre livsmedelsbrist som kommer att ta död på alla de miljarder som jorden envisas med att kunna försörja utan i stället värmedöden. Varje ny människas liv ställer krav på råvaror, särskilt fossiler, och ju fler människor som föds desto knepigare blir resursförsörjningen. Om man slänger in ett modernt begrepp som ”peak oil” i den berättelsen så förstår vem som helst att människans överlevnadsmöjligheter kommer att krympa i takt med att de i praktiken ökar.

Denna filosofiska förnyelse förkroppsligas inte minst i uttrycket ”fotavtryck” som är ett mått på hur mycket varje människa eller särskild grupp ställer till det i världsalltet. Bara ordvalet är tendentiöst. Ett fotavtryck är något som Hercule Poirot upptäcker i rabatten utanför biblioteket där nattens mord begåtts och därför redan från början är något skumt. Var denna tanke för paranoid för dig? Du får gärna stryka den men betänk ändå att de obetydligaste observationer i vår tillvaro kan vara betydelsebärande.

Därför ska jag nu presentera min anti-Malthusteori som bevisar motsatsen till det som den store engelske dystergöken hävdade för tvåhundra år sedan och som, liksom i hans fall, kommer att hålla människornas fantasi i ett järnhårt om än måhända felaktigt grepp.

Malthus sa att ytterligare en människa, en människa på marginalen, var en förlust för jorden. Den blev utarmad av befolkningstrycket. Det tror inte jag på (vilket inte beror på att jag begriper något bättre än andra, bara att jag besvärat mig med att titta i de senaste två århundradenas facit). I själva verket förädlas jorden av varje ny människa på marginalen.

Det är naturligtvis inte sant på individnivå eftersom de flesta människor inte gör någon nytta utan bara hänger med som relativt onödiga gratispassagerare. Men det föds hela tiden enstaka genier vars bidrag till mänsklighetens förkovran är oförnekliga genom att deras fördelar oundvikligen sprider sig även bland de värdelösa människorna. De vanliga stollarnas funktion är att utgöra spridningslänkar för de överlägsna koncepten. Därför går utvecklingen fortare när det blir mer folk.

Tänk dig en Edison med glödlampan, en Crapper med vattentoaletten, en Beethoven med symfonierna. Sådana människor gör mänskligheten bättre och om de aldrig hade fötts så hade mänskligheten varit i motsvarande mån sämre.

Min tes är att befolkningsökningen fortlöpande levererar fler plusvarianter, som förbättrar allas liv, än minusvarianter som drar ned balansvärdet av den sammanlagda folkökningen.

Antagligen blir det bara bättre och bättre. Wikipedia säger att den förhistoriska befolkningsökningen var mycket långsam. Det fanns för få människor för att de nyttiga geniernas bidrag skulle kunna sprida sig. Men när mänskligheten blir tätare i bemärkelsen kapabel att ta fler mänskliga kontakter per dag så accelererar utveckling som en pandemi som bara kan bromsas genom att folk tvingas att ta på sig ansiktsmasker för att förhindra kommunikationen och i övrigt, som i enbarnsfamiljelandet Kina, spikas in i enmansceller.

Jag har forskat på denna teori genom att läsa nekrologer. Den andra augusti läste jag i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Man ser tydligt att en del numera avlidna medborgare bidragit med förbättringar som troligen inte kunnat inträffa om det inte varit för dessa lyckade människor. Läs till exempel om Finn:

År 1969 kom Finn med familj kom till småstaden Sigtuna. Finn engagerade sig redan från första dagen i stadens liv och blev invald i Sigtuna hembygdsförenings styrelse där han kom att verka i mer än 40 år – under 19 år som dess dynamiske ordförande. Finns arbete i styrelsen fick en rivstart. Stadens gamla sockenstuga var i dåligt skick och rivningshotad. Hembygdsföreningen fattade 1970 det modiga beslutet att överta och totalrenovera stugan. 

Eller Gösta:

Särskilt ägnade han sig åt allvarliga hudsjukdomar som mastocytos och hudlymfom vilka ofta leder till en mycket svår klåda. Gösta Roupe var en av de som införde så kallad puvabehandling för dessa patientgrupper i Sverige. Det ledde till en kraftigt förbättrad livskvalitet. 

Eller Bengt:

Han kom att inspirera generationer av tandläkare. Hans insats med sin starka akademiska bakgrund som kursgivare och utbildare för en växande tandläkarkår kan inte överskattas.

Eller tänk på Ivan som ”med rätta var stolt över de olika ergonomiskt förbättrade arbetsredskap som designats och utvecklats inom Bygghälsan”.

Såklart att en värld utan Finn, Gösta, Bengt och Ivan hade varit en sämre värld.