Mycket verkar enkelt och självklart men bara man fått grunna över sina uppfattningar ett tag så kan de bli svåra att begripa även för den grunnande hjärnan. Som exempel kan vi ta den aktuella storfrågan om koranbränningar med närliggande förgreningar. Vilken berättelse – narrativ – är det som gör saken mest begriplig?

Är det historien om att ett civiliserat folk, svenskarna, under ett antal decennier infiltrerats av människor som aldrig fått uppleva någon motsvarighet till Birger Jarls fridslagar från Alsnö stadga år 1280 och därför inte som svenskarna har tusen års träning i hyfs, närmare bestämt kvinnofrid, tingsfrid, kyrkofrid och hemfrid?

Eller är det att nordeuropén, särskilt svensken och i varje fall fram till 1945 även tysken, har en framträdande rasistisk gen som intalar honom att utomeuropeiska folkslag är underlägsna och därför ska hålla tyst och att det bästa sättet att få tyst på dem är att – sedan man mätt deras skallar för att förnedra dem – skända sådant de håller särskilt oantastligt, exempelvis religiösa symboler och heliga böcker?

Eller är kanske muslimerna, i varje fall männen, stolta härskarnaturer som alltid i sina sammanhang sedan Muhammed varit kulturellt dominerande och därför av en nästan ettochetthalvttusenårig vana aldrig behövt tåla trots och olydnad? (Minns du böckerna om Angelique?)

Bara fantasin och den kreativa fantasin i dagsdebatten sätter gränserna för hur mycket detta smörgåsbord av tolkningar kan byggas ut men jag tror att det ligger en hel del i föreställningen att den muslimska kulturen sedan mycket länge vant sig att vara dominerande och därför sluppit att utmanas. Möjligen nedkallas en vredens dag över mig för denna försiktiga förmodan – vilket i och för sig snarast skulle bekräfta dess riktighet – men det får jag tåla.

Däremot vill jag i varje fall på försök bestrida en ofta stipulerad utgångspunkt för resonemang om orsakerna bakom de aktuella stridigheterna. Den utgångspunkten är att oppositionen och motsättningarna mellan Sverige och muslimerna, till exempel Irak, beror på de stora olikheterna. Vi antas vara totalt olika vilket leder till bråk. Till exempel skriver en biskop och en imam följande i en debattartikel i Svenska Dagbladet (https://www.svd.se/a/GM24WV/sverige-behover-skydda-religionens-roll-skriver-wadensjo-och-olwan):

Vårt land och arabvärlden utgör i religiöst hänseende antipoder. Man måste utgå från detta om man skall förstå reaktionerna mot vårt land i arabvärlden. När ett fåtal extremisters gärningar skyddas av vårt samhälle blir konsekvensen att extremisterna präglar bilden av vårt land i andra kulturer. Människor känner sig kränkta. Känslorna svallar. I sin upprördhet har de svårt att finna en adekvat reaktion. Svenska flaggor bränns. Propaganda sprids för bojkott av svenska varor. Svenska företag förbjuds för man vill inte ha med ett sådant samhälle att göra.

Själv menar jag, fastän jag inte tänker utveckla tanken här, att Sverige är lika religiöst som Irak även om vi har en annan religion, PK-ismen, som är fullt lika rigorös och krävande som islam. Men om jag i stället säger att den svenska kulturen är fullt lika dominant som den muslimska så blir synpunkten kanske mer begriplig. I svenskarnas samtal om sig själva och sin självförståelse hör jag aldrig någon ta upp denna aspekt av den allmänt erkända homogeniteten, fridsamheten, trögheten och enhetligheten (vi är ett folk som rör sig som ”ett stim av sniglar”, det vill säga långsamt och alltid åt samma håll).

Därför tror jag att konflikten mellan Sverige och arabvärlden inte alls beror på att vi är olika utan just för att vi är så lika. Det handlar om vilken intolerant kultur som ska få dominera. (Men strävar inte alla kulturer efter att dominera? undrar du kanske förvånat. Jag tror inte det. Den judiska kulturen har genom historien – om än inte just nu i Israel – snarast strävat efter anpasslighet, låga konfliktnivåer och lågaffektivt bemötande. Det säger jag bara för att illustrera en tankegång, inte för att byta ämne.)

Sverige har genom århundraden varit hyggligt befriat från andra kulturers påverkan utom sådan – via de tyska, franska och engelska språken, till exempel – som vi bjudit in som kompensation för vår egen otillräcklighet. Vi har aldrig varit ockuperade, har aldrig haft något inbördeskrig och knappt ens några bondeuppror. Ingen utomstående har någonsin tagit kommandot över Sverige (även om det har varit nära några gånger). Det vore underligt om den sortens nästan tusenåriga historiska erfarenhet undgått att sätta sina spår i den svenska kulturen och vår mentalitet.

Min tes är att vi är alltför lika muslimerna för att det skulle kunna bli något annat än bråk när de kommit i tillräckligt antal för att känna självsäkerheten växa. Hur detta ska sluta vet ingen men det är inte sannolikt att konflikterna lugnt kommer att dunsta bort. Motsatsen är troligare. Det kommer att bli mer spänt. I så fall gäller principen att det är bättre att stämma i bäcken än i ån vilket i det här fallet betyder att Sverige måste förbehålla sig rätten att säga och göra vad lagarna tillåter även om det kränker många muslimers önskan att låta sin egen kultur ta överhanden. När två kulturer med ambitionen att dominera står emot varandra kan inte båda vinna.