Frågan kan verka märklig men med tanke på Nationalmuseums budskap till besökarna är den faktiskt självklar. Så här står att läsa på ett anslag om nationalism i museet:

”Den populistiska och av nationalism präglade synen på svenskhet, som används politiskt idag, bygger på idén om ett statiskt idealiserat och konstruerat förflutet. Tanken att det finns en historisk tid och plats att blicka tillbaka på, där allt var på ett visst sätt, stämmer inte.”

Sverige har alltså ingen historia, och existerar inte – har aldrig existerat – som nation. Frågan kvarstår alltså: Vad ska vi då med ett museum med namnet ”Nationalmuseum” till?

Nationalmuseum är en statlig myndighet som, enligt egen utsago, har i uppdrag att ”främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Myndigheten ska särskilt levandegöra de äldre konstformerna och deras samband med den nutida konsten och samhällets utveckling samt verka för konstnärlig och kulturell förnyelse.”

Eftersom man förnekar att det finns ”en historisk tid” innebär uppdraget i praktiken att myndigheten ska förminska äldre konstformer och kultur så att dessa till sist suddas ut från det allmänna medvetandet. Redan nu finns det varningstexter på vissa målningar som anses icke önskvärda av myndigheten – Cederströms ”Karl XII:s likfärd och Anders Zorns ”Midsommar” – och det är sannolikt bara en tidsfråga innan de förpassas till källarvåningen om de ens kommer att bevaras.

Att ”myndigheten ska verka för att verksamheten ska vara en angelägenhet för alla människor i samhället” låter förstås rekorderligt men med tanke på den minst sagt styvmoderliga synen på svensk historia och kultur och dess ivriga förnekande av svenskhet borde det i själva verket formuleras på ett annat sätt, till exempel så här:

”Myndigheten ska verka för att verksamheten ska agera politiskt mot nationell självkänsla och vara en angelägenhet för framför allt nya svenskar i samhället”

Dessutom ljuger man fullkomligt skamlöst i sitt påstående om nationalismen. Ingen nationalist – i alla fall ingen som jag har haft förmånen att känna – har någonsin hävdat att ”allt var på ett visst sätt” i det forna Sverige. Tvärtom har människor med en nationell självkänsla en mycket bredare syn på historien och kulturarvet än Nationalmuseums ledning tycks ha.

Vi som blickar bakåt gör det för att vi vet att man måste förstå sin historia och sitt förflutna för att kunna förstå samtiden och vara förberedd för framtiden – inte för att vi tror att ”allt var på ett visst sätt” i forna dagar. Nationalmuseums besserwissrar har en hel del att lära av oss.

Det fattar de naturligtvis inte. De tror att det är här och nu vi bygger en nation, med hjälp av nya svenskar som kommer från länder där man har en riktig kultur och inte definieras av barbari och töntiga saker som midsommar. De avskyr tanken på att nationen Sverige byggdes för mycket längesen och står inte ut med att så många av oss ännu har granskogens vemod och älvarnas sus i blodet oavsett hur hårt de jobbar för att skriva om vår historia.

Nationalmuseum är inte det enda museet som idogt verkar för att förminska den nationella självkänslan och kärleken till nationen. Nordiska, till exempel, har i åratal strävat efter att på alla sätt hamra in budskapet att det inte finns något som kan kallas svenskt överhuvudtaget. I alla sammanhang ska vi etniska svenskar matas med påståendet att allt det vi älskar, vördar och håller högt inte ens existerar.

Så vad ska vi med Nationalmuseum till? Svaret är: ingenting. Vi behöver inte en myndighet som använder våra skattepengar för att hjärntvätta oss att tro att vi ingenting är och att våra förfäder ingenting varit.

Foto: Nationalmuseum, via wikimedia commons