Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget (som vi inte kvickt och lätt kan ändra till dess motsats om det skulle knipa; minns hur enkelt det var för politikerna att utan särskilda konsultationer med medborgarna upphäva den svenska neutralitetspolitiken och i stället engagera sig helhjärtat för att söka medlemskap i Nato – vilket i dagarna tycks ha krönts med framgång så detta borde vara ett triumfens och glädjens ögonblick snarare än ett tillfälle att ställa frågor, vilket jag gör i alla fall.)

Att Sverige har en utrikespolitik lär bero på att statsminister Göran Persson av någon anledning blev hembjuden till den tyske förbundskanslern Helmut Kohl som var väldigt förtjust i att äta smör. Han erbjöd Persson en rejäl klick vilket Persson gillade och därför bestämde sig för att det här med utrikespolitik kanske inte är så dumt i alla fall. Det slutade med att statsministern tog en engelskakurs och etablerade sig själv i den internationella politiken.

För ungefär femton år sedan gav jag ut en skrift som hette Trovärdig solidaritet om svensk försvarspolitik – som väl är den viktigaste eller i varje fall farligaste delen av utrikespolitiken – författad av sakkunnigt folk, det vill säga höga svenska militärer. I serien betydelsefulla saker som jag borde vara medveten om men inte noterat visade det sig då att Riksdagen år 2009 hade antagit en högtidlig doktrin som hette Solidaritetsförklaringen. Deklarationen innebar exempelvis att Sverige ensamt och i förebyggande syfte på Estlands begäran skulle kunna skicka förtrupp för att försvara landet mot Ryssland tills trupper från EU och NATO hunnit anlända.

Att Sverige gjort en så långtgående internationell utfästelse var naturligtvis en stor sak. Jag tyckte det var genant – även om jag inte talade om det för någon – att jag själv inte uppmärksammat deklarationen förrän jag läste om den i en bok till vilken jag själv var ansvarig utgivare. Den försvarsdoktrinen hade riksdagen, som det kändes, antagit bakom ryggen på mig. Krig mot Ryssland på Estlands begäran kändes inte som något jag hade beställt. För att efterhöra andra medborgares uppfattning beställde jag en stor opinionsundersökning som visade att 68 procent hade samma uppfattning som jag. Den traditionella svenska neutralitetspolitiken hade ett starkt fäste i folksjälen.

Jag lärde mig också en annan sak när jag läste den bok av de lärda militärernas bok som jag var på väg att ge ut. Att de svenska försvarsutgifterna hade halverats till 1,5 BNP-procent under en tjugoårsperiod var nog allmänt bekant men det tycks inte ha besvärat det svenska folket (trots att siffran för världen som helhet låg på 2,5 procent). Däremot var det för mig en överraskning att Sverige hade mycket bitska försvarspolitiska ambitioner även om svenska folket än så länge inte hade beviljat de pengar som skulle behövas för att sätta kraft bakom de militära strävandena. Vi, det vill säga den svenska försvarspolitiken, hade nämligen – jag skulle återigen ha sagt ”bakom min rygg” om jag inte kommit ihåg att jag tyckte försvarspolitik var så tråkigt jämfört exempelvis med skolpolitik att jag aldrig orkade sätta mig in i vad försvaret höll på med – lyckats arrangera sitt fögderi så att Sverige om det inte varit för pengarna åtminstone kunde låtsas att vi var med i försvarsalliansen. Ty även om Sverige tränade ihop med Nato var vi inte medlemmar. Däremot hade vi ungefär samma fördragsmässiga arrangemang med EU som med Nato. Det skydd som paragraf 42.7 i Lissabonfördraget erbjuder är åtminstone lika starkt som Natos artikel fem. Nato säger att en attack på en enskild allierad ska betraktas som en attack på hela kollektivet. Lissabonfördragets motsvarande bestämmelse lyder som följer:

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel.

Ovanpå detta kommer den av Sverige ensidigt utställda Solidaritetsförklaringen som ger våra grannar försvarspolitiska löften av ungefär samma dignitet. Sverige var stridslystet bara man inte frågade sådana som jag och det övriga folket. Författarna skriver:

Statsmakternas solidaritetsförklaring till EU-medlemmar och i synnerhet grannstater innebär att vi förklarar oss beredda att militärt stödja dessa om de hotas eller angrips. Det kan innebära att Sverige väljer att gå i krig, utan att själv vara angripet. Det är ett ytterst betydelsefullt steg som ställer delvis nya krav på hur Sveriges försvar utformas.

I teorin betydde detta att Sverige inte behövde gå med i Nato för att få de militära fördelar som alliansen erbjuder. Men det fanns två hakar: för det första att EU saknar en försvarsmakt och får nöja sig med vad medlemsländerna erbjuder och för det andra att svenska folket lika lite som jag riktigt var med på noterna och därför ännu inte berett att kasta neutralitetspolitiken i sjön.

När Sveriges politiker för ett år sedan ansökte om svenskt medlemskap i Nato hade de inte stöd av ens hälften av svenska folket. Men på något märkvärdigt sätt hade detta förhållande per maj i år förändrats radikalt. Bara 17 procent avvisade tanken på medlemskap medan två tredjedelar ville gå med i alliansen. På ett år har svenska folket kommit ikapp sina politiker. Jag antar att detta är skäl att gratulera inte minst mig som för femton år sedan la fram en bok där denna utveckling rekommenderades om än inte med hjärtat så med hjärnan.