I politiken är en del frågor så jobbiga att man helst inte bryr sig om dem eller kanske väljer att försöka lösa något annat problem i stället. Så tycks det vara med skolan som haft svåra men negligerade problem i årtionden. Men nu ska det ske en uppryckning. Den förra regeringen tillsatte en friskoleutredning som den nuvarande regeringen skruvat upp några snäpp för att göra mer heltäckande. Skolminister Lotta Edholm säger att ”drivkrafterna och incitamentsstrukturerna” måste ändras eftersom det finns ”inbyggda fel i friskolesystemet och det har funnits en naivitet gällande friskolorna”.

Politikerna vill alltså koncentrera sitt engagemang avseende det svenska skolsystemet på friskolorna och då särskilt på att dessa skolor sätter sina egna betyg utan några externa kontroller vilket rimligen har lett till en viss betygsinflation. Detta sena uppvaknande är anmärkningsvärt eftersom fakta har legat på bordet i över trettio år. Det började med att jag uppmärksammade friskolebetygsproblemet när jag som skolkonsult hjälpte Vaxholm att som första kommun installera skolpengssystemet. En friskola har starkare incitament att fuska med betygen än en kommunal skola eftersom, om jag får överdriva lite, det går raka rör mellan skolpengen och ägarens plånbok medan någon sådan mekanism inte finns i det kommunala. Det krävs, sa jag i dussintals artiklar och privata uppvaktningar hos skolfolk, att regeringen utvecklar ett betygskontrollsystem för friskolor. Uppdraget var för stort för att Vaxholms kommun skulle kunna göra det på egen hand. Men märkvärdigt nog brydde sig skolpolitikerna i något parti aldrig om mitt och andras övergivna och förtvivlade ropande i öknen efter ett fungerande system för betygsgranskning. Om friskolorna själva hade gjort jobbet hade det fungerat lika bra men de orkade inte (eller också ville de inte ha någon kontroll av sin egen betygssättning).

Friskolornas sannolika betygsfusk är emellertid långt ifrån det allvarligaste problemet i den svenska skolan. Det värsta är den låga kunskapsnivån och den svaga inlärningsförmågan i de kommunala skolorna som har åttio procent av Sveriges elever. Det verkar regeringen i sin aviserade stora uppryckning inte avse att göra något åt. I och för sig är det svårt att avgöra nivån på den svenska skolutbildningen. En viss förbättring ska ha skett sedan Sverige enligt PISA hade en svacka vid seklets början. Avancemanget kan bero på att skolmyndigheterna befriat ett avsevärt antal lågpresterande invandrarbarn från testerna. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren har justerat PISA-resultaten för alla deltagarländer för invandringens effekter. Då hamnar Sverige på en internationell topposition (https://www.dn.se/debatt/den-svenska-grundskolan-ar-bland-de-basta-i-varlden/). Att Sverige får bra resultat om man glömmer bort en stor och växande del av befolkningen kan vara intressant att känna till men är förstås ingen lösning på problemet.

Inte fullt trettio procent av eleverna i friskolor har utländsk bakgrund och samma gäller för eleverna i kommunala skolor. Man kan gissa att friskolorna drar till sig mer välintegrerade och kompetenta elever än de kommunala skolorna (eftersom nyanlända invandrare som inte kan språket troligen inte av sig själva kommer på att de ska välja skola åt sina barn). Även i övrigt är det troligt att det sker en automatisk selektering som gör att de mest kompetenta eleverna hamnar i friskolor som ofta har rykte om sig att erbjuda bättre undervisning. I den mån dessa förmodanden är riktiga kan man dra slutsatsen att Sveriges skolsystem har två framträdande brister, för det första att de bästa skolorna som för det mesta är friskolor till skillnad från de kommunala skolorna har jämförelsevis starka incitament att fuska med betygen vilket ytterligare stärker deras position, för det andra att verksamheten i de kommunala skolorna hämmas av ett ofta okunnigt och svårarbetat elevmaterial.

Det första av de två problemen, betygsglidningen, har politikerna alltså bestämt sig för att göra något åt. Om tre år ska det finnas en ny friskolelag. För mig är det obegripligt att det ska ta tre år till att lösa ett problem som man åtminstone borde ha varit pinsamt medveten om i mer än tre decennier. Min misstanke är att detta inte beror på uppgiftens svårighetsgrad utan på att den svenska skolkulturen är notoriskt ovillig att förändra sig och med kraft och av nästan principiella skäl gör motstånd mot all förändring. (Läs gärna min redogörelse för lärarkårens aggressiva motstånd när jag skulle införa skolpengssystemet i Vaxholm.)

Det andra problemet som har med invandringen att göra är så stort att man förstår att regeringen väljer att fortsätta att inte göra något meningsfullt åt det.