I den här texten ska jag resonera om invandrares brottslighet. Jag säger inget om hur stor andel av invandrarna som på något sätt är kriminella ty det vet jag inget om fast jag gärna skulle vilja veta. Jag nöjer mig med att konstatera att Sverige har ett stort och kanske växande problem på den här punkten. Därför ska jag resonera. Men jag inte är särskilt insatt i materien och fördenskull kanske åtminstone delvis baserar resonemanget på fördomar. Ursäkta i så fall.

Frågan är om den kriminalitet som utövas av invandrare i Sverige i huvudsak är importerad eller om den framodlats i vårt land och, om det senare råkar vara fallet, vad det i så fall är för svenskt särdrag som har ett så skadligt inflytande.

Det finns ett talande indicium på att invandrarnas kriminalitet har uppstått i Sverige. Detta tecken redovisades för första gången i den rapport som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade för ett antal år sedan, nämligen att andra generationens invandrare är mer brottsbelastade än första generationens. Det betyder att svenskfödda barn till två utlandsfödda invandrare är mer kriminella än deras utlandsfödda föräldrar. (Till saken hör också att de inrikes födda av två utrikes födda är den mest brottsbelastade befolkningsmässiga undergruppen.) Det kan hända att det finns någon annan förklaring till detta men jag har svårt att tolka det på annat sätt än att den svenska kulturen haft ett negativt inflytande på det genetiska och kulturella människomaterial som kommit invandrande.

Denna möjlighet brukar bara på ett fördomsfullt och vilseledande sätt framhävas i debatten om invandrare och deras brottslighet. Man skyller på socioekonomiska faktorer, till exempel trångboddhet, fattigdom och låg utbildning hos föräldrarna. Inga sådana försök till förklaringar gör något intryck på mig. De fattiga svenskar som med början under sjuttonhundratalet gjorde Sverige till ett av världens mest framgångsrika länder var långt eländigare i bemärkelsen sjukare, fattigare, svultnare och mer loppbitna och obildade än dagens invandrare. Det är bara undantagsvis som socioekonomiska faktorer lägger hinder i vägen för att den hederligt ska förkovra sig som verkligen vill.

Ytterligare ett antal förhållanden ger mig skäl att misstänka att felet ligger i svenska förhållanden snarare än i invandrarnas gener. När folk undviker brottslighet är det för det mesta för att de hålls tillbaka av mentala spärrar som ligger i deras uppfostran och kommer från föräldrar och samhället runt ikring dem. I invandrarnas ursprungsländer är dessa hämningar, tror jag, starkare än i Sverige. Vad kriminologerna är påstår tror jag att hårda straff avskräcker. Troligen finns det färre tjuvar i länder där tjuvnad bestraffas med avhuggna händer än i ett land där stöld knappt polisanmäls.

Den andra viktiga disciplinerande faktorn är familjen. Jag tror att familjen är en starkare auktoritet i ursprungsländerna än vad den är i Sverige. När en invandrarfamilj i Sverige på sitt importerade sätt ska uppfostra en familj, till exempel genom att ge olydiga söner några rejäla örfilar, uppstår en konflikt med den svenska staten som inte tål aga vilket ger barnen möjlighet att anmäla föräldern till socialen och därmed undergräver de invandrade föräldrarnas, särskilt fädernas, auktoritet. Det är ett säkert sätt att göra familjen dysfunktionell.

I sista hand, tror jag, beror invandrarnas, särskilt den andra och efterkommande generationers, brottslighet på bristande integration vilket betyder otillräcklig kulturell anpassning. Men vad är det för kultur de förväntas anpassa sig till? I teorin lovar Sverige kulturell frihet och till och med särskilda bidrag för utveckling och försvar av importerade kulturer. Men när detta sker slår den svenska staten tillbaka som i fallet med örfilen. Den svenska staten och den allmänna PK-istiska mentaliteten i Sverige är också snabb att tycka synd om invandrare med hänvisning till alla socioekonomiska levnadshinder och all diskriminering som invandrare antas utsatta för. Såklart att en ungdom som jämt får höra att han är ett offer för omständigheter utom hans kontroll och därför förtjänar vår ömkan, vår förlåtelse och vårt stöd så småningom tror på vad han får höra och utvecklar sådan illvilja mot Sverige och svensk kultur att han inte gör sig dåligt samvete för den kompenserande brottslighet han ägnar sig åt.

Felet ligger hos den svenska välfärdsstaten och dess mentalitet. Den behöver offer och svaga människor för sin egen överlevnad och den har på något halvmedvetet, sömngångaraktigt sätt utvecklat metoder att skaffa sig vad den behöver. Att den samtidigt driver upp brottsligheten och berövar människor deras värdighet är ett slags collateral damage som den inte tänker bry sig om.