Skeptikern är jag. Jag är särskilt skeptisk när jag anar egennyttiga försök hos olika makthavare – eventuellt efter det att en eller flera ingått ett gemensamt pactum turpe (”skamlig överenskommelse”) – att med finurliga argument övertyga mig om att världen inte ser ut som jag misstänker utan i stället så som makthavarna predikar. Jag talar kort sagt om propaganda. Så fort jag anar förekomsten av aldrig så lite åsiktsmanipulation så blir jag istadig som en skriande åsna.

Min inställning blir ej sällan problematisk ty min känsla för fair play tvingar mig att vara lika skeptisk mot mina egna fördomar som mot makthavarnas förutfattade föreställningar särskilt som makthavarna i det här fallet har långt djupare akademiska kunskaper än jag i det hållbara och ekologiska. Låt mig ge ett exempel på hur snårigt detta kan bli.

På midsommarafton publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av agronomen, miljöekonomen och teologen Svante Axelsson som är chef för organisationen Fossilfritt Sverige. Att Axelsson och hans organisation är djupt insyltad med staten är lätt att se. Ett obetydligt men talande tecken är att han flera gånger medverkat som engagerad miljövän i sommar- och vintervärdsprogrammen hos statsradion. Dit slipper bara pålitligt folk in.

Vad Fossilfritt Sverige egentligen ska göra är inte självklart även om det beskrivs med många ord på organisationens egen samt regeringens hemsida. Företag, branscher, regioner, kommuner och organisationer kan bli medlemmar förutsatt att de förenar sig ”bakom deklarationen om att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. Det verkar inte som om det kostar något att bli medlem så jag hade tänkt att anmäla mitt företag bara för att se vad som händer. Det står säkert någonstans vem som betalar för det hela men jag har inte hittat det och utgår från att det är staten.

Vad vi ser här är, såvitt jag kan begripa, ett modernt exempel på den sortens organisationssystem som under mellankrigstiden var tämligen uppskattad och i flera länder nådde avsevärda framgångar, nämligen korporativismen. Korporativismens affärsidé som den presenterade sig i exempelvis Mussolinis Italien, Salazars Portugal och Francos Spanien var att bekämpa sociala konflikter, särskilt sådan klasskamp som förkunnades av en del av arbetarrörelsen, i syfte att tygla arbetarklassen och skapa ett harmoniskt, hierarkiskt samhälle som underkastade sig en central vilja som fredligt framförhandlats i relevanta fora, till exempel branschvisa planer för hur det ena eller det andra för gemenskapen nyttig förnyelse skulle kunna förverkligas. Den potentiellt besvärliga konflikten i det här fallet är att många människor inte ansluter sig till klimatalarmismen och saknar lust att sänka sin levnadsstandard för klimatets skull. Politiska partier får inte delta i verksamheter i Fossilfritt Sveriges regi vilket känns naturligt. Mussolinis politiska rörelse frodades inte heller genom demokratiska konflikter utan genom effektiva överenskommelser under statens kontroll.

Frihet, konkurrens och privata initiativ var inget för fascisterna som gradvis utvecklade sina varianter av det sovjetiska plankommissariatet vars ekonomiska flerårsplaner på den tiden i hela världen ansågs vara det kanske mest avancerade sättet att driva ekonomisk politik eftersom den centrala överblicken minskade riskerna för konflikter och missförstånd. Fossilfritt Sverige har ett enhetligt mål kring vilket nationens förenade krafter kan samlas:

Fossilfritt Sverige arbetar med att öka takten i klimatomställningen och göra Sverige till ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Målet är att bygga en stark industri och skapa fler jobb och exportmöjligheter genom att bli fossilfria.

Planeringsarbetet inom Fossilfritt Sverige tar formen av 22 genomarbetade ”färdplaner” som tillsammans bildar ett helhetsmönster för att Sverige ska bli ett föregångsland inom miljö och hållbarhet. Man ska till exempel:

 Ta fram nationella strategier för att stimulera fossilfri konkurrenskraft inom bland annat utveckling av en hållbar batterivärdekedja, vätgas och bioekonomi,

  Utarbeta metoder för effektiva klimatkrav i den offentliga upphandlingen som driver industrins omställning framåt genom ett klimatledarprogram för kommuner,

  Utveckla regionala handlingsplaner tillsammans med näringslivet kopplade till färdplanerna,

  Stötta utvecklingen av storskaliga gröna industriprojekt samt

  Visa upp möjligheterna i omställningen.

I midsommaraftonens debattartikel vidgår Svante Axelsson vad som en organisation med mindre självförtroende och statligt stöd eventuellt skulle kalla ett misslyckande. Visserligen tycks alla färdplanerna vara på god väg att lyckas – och Sverige därmed inom kort kunna framträda som världens främste praktiker och befälhavare inom ekologisk, social, biologisk och ekonomisk hållbarhet – utom på en enda punkt, nämligen den sistnämnd som handlar om införsäljningen hos svenska folket av omställningarnas oväntade och unika framgångar. Svenska folket tror helt enkelt inte på propagandan:

Mer än varannan svensk tror att utsläppen av växthusgaser inom Sverige har ökat sedan 1990. Enligt Naturvårdsverket har de minskat med 33 procent fram till 2022… SSAB planerar att övergå till fossilfri stålproduktion redan 2030 vilket minskar Sveriges utsläpp med hela 10 procent. Men när folket får frågan tror drygt 80 procent att SSAB:s teknikskifte påverkar utsläppen med 1 eller 3 procent… Varannan svensk tror att de eller samhället kommer att påverkas negativt när Sverige ställer om. Den vanligaste oron är höga kostnader. Men en limpa bröd blir bara 50 öre dyrare. Majoriteten trodde 5 kronor extra.

De negativa uppfattningarna, förklarar Axelsson, gör att folk blir mer rädda för samhällsomställningen än klimatförändringen. Detta måste snarast rättas till. ”Regeringen och alla myndigheter” bör i svenska folket inskärpa färdplanernas budskap. Statsmedia måste få större anslag för att ”konstruktivt bidra till att stärka folkbildningsuppdraget”. Skolor och universitet bör få resurser att utveckla nytt utbildningsmaterial i enlighet med färdplanerna.