Nya sköna skattemiljoner rullar ständigt in i olika kommunala samverkansprojekt. Där socialtjänsten ska behandla vuxna människor som små ovetande barn som vänligt och varsamt ska lotsas in vuxenlivet. Dessa vuxna är själva föräldrar men kan inte bli funktionella, vare sig i sina egna liv eller barnens, utan denna kostsamma specialbehandling.

Ett av dessa projekt står att läsa om i DN 17 juni:

”Det är avslutning för Föräldraakademin, ett samarbete mellan Socialtjänsten, Bostadsbolaget och skolan. Ett pilotprojekt i Hammarkullen som skulle stärka föräldrar att hjälpa barnen att undvika fel val i livet. Men det ledde också till helt oväntade resultat.

– Om detta får pågå i några år tror vi att Hammarkullen kan skrivas bort från polisens lista över utsatta områden, säger Göteborgs mest kända socialarbetare Bettan Byvald.”

Jag tänker inte här kritisera Byvald specifikt utan vill ta upp företeelsen i vid mening. Byvald representerar här en socialtjänstkultur som växt fram sedan mitten av 1970-talet, och som under de senaste 10-15 åren har fått ett starkt uppsving.

Byvald kallar sig själv för socialarbetare. Vilket för mig tillbaka till den kommunistiska eran under 70-talet när alla socionomer förväntades vara marxister och stå på de svagas sida i kampen mot samhället och det ondskefulla kapitalet.

Då handlade allt om medlevarskap, att bli kompis med klienterna och att se ut precis som dem. Till exempel genom att sitta och röka med dem på tjänsterummet. Det var arbetarnas gemensamma kamp mot staten för hela slanten.

Tack och lov har detta till viss del ändrats sedan dess, men den socialistiska mentaliteten lever i högönsklig välmåga kvar inom vissa delar av socialtjänsten. Genom Bylund och alla hennes övervintrade vänstergelikar som nu lever upp och blomstrar på nytt.

Jag ska ge er några exempel från artikeln:

”– Vi sa mycket i början att vi vill skapa ett nytt ‘vi’. Inte ‘vi som kommer från ett specifikt land eller har en specifik religion’ utan ‘vi som har barn på denna skola och vi som bor i Hammarkullen’, säger Bettan Byvald.”

Allt detta skapande av ett ”nytt vi” sker dock inte utan smörjmedel:

”Hon står mitt i Nytorpsskolans matsal inför femtiotal föräldrar och barn. Framför henne – en två meter lång tårta som hon varit med och bakat tidigare i dag. Här finns också andra godsaker: det etiopiska tunnbrödet injera, de somaliska pirogerna sambusas och olika bakelser som föräldrarna tagit med.

– Det blir alltid mer mat än man tänkt sig här, säger Bettan Byvald.”

Aj då! ”Mer mat än man tänkt sig”? Har inte Byvald hört att de små barnen i utsatta områden riskerar att svälta ihjäl och kommer hungriga och hålögda till skolan om mornarna?

Familjeakademin, som alltså är det stolta namnet på projektet, har gett oväntade och mycket glädjande effekter. Från DN:

”För andra föräldrar kom förvandlingen i form av en ändrad framtidsvision. Som för Sadya Hussein som just nu har fullt upp med tvååriga yrvädret Mila. Ena stunden drar flickan ut flera meter av hushållspapper och i nästa sitter hon på en skateboard, farligt nära en hög kant.

– Hon ska snart börja i förskolan och sen är det min tur. Jag har gått på nästan alla möten. Ibland har vi haft tolk, ibland använde jag telefonen och ibland hjälpte min man mig. Men nu ska jag ta tag i SFI, och praktik och jobb, säger Sadya Hussein.

Bettan Byvald har sett flera liknande exempel.

– Vi hade en mamma som hade bott här i 17 år och som fortfarande behövde tolk. I slutet sa hon: Hade jag vetat det jag vet nu, efter Familjeakademin, hade jag försökt komma ut i samhället tidigare. Så det ska hon få hjälp med, säger hon.”

Vad menar jag då att man borde göra istället? Jag har faktiskt inga som helst lösningar att komma med, och det är inte heller min uppgift. Min uppgift är enbart att beskriva vad 40 års totalt ansvarslös invandringspolitik har lett fram till.

Som att detta omvälvande mångfaldsexperiment, som av politiker och samstämmig media presenterats som lösningen på vår demografi, som ett kompetensregn, räddningen för hela vår välfärd med en superekonomi i slutänden, inte föll så väl ut som våra politiker och journalister tvärsäkert hävdade.

Nu sitter vi med facit i hand. Vi har somaliska mödrar som efter 17 år med tolk äntligen förstått att det kan vara en viss vits med att gå från bidrag till arbete. Vilket hon naturligtvis också ska få hjälp med från kommunen.

Bettan Byvald hoppas självfallet att projektet får fortsätta. Så att hon har sin försörjning tryggad och får fortsätta att baka tvåmeterstårtor och gulla med små tvååriga somaliska yrväder. Samtidigt som hon inbillar sig att hon löser Sveriges integrationsproblem. När hon i själva verket enbart förvärrar dem.