Nästan allt som samhället sysslar med handlar direkt eller indirekt hur saker ska förkovras, hur produktiviteten ska ökas och bruttonationalprodukten höjas, hur man ska få mer för mindre (eller för inget alls), hur välståndssänkor som gängbrottslighet och utanförskapsområden ska kunna bekämpas. Nästan hela vårt samhälles intellektuella liv upptas av dessa grundfrågor. Om du så går på Dramaten och ser en pjäs så upptäcker du snart att den i grunden ställer frågan om hur samhället ska vara organiserat för att nå bästa tänkbara resultat (alternativt, just på Dramaten, hur det ska bli mer pengar till kulturen).

Ett samhälle som hela tiden ställer sig denna fråga åstadkommer naturligtvis en hel del alternativa svar avseende hur ”man” ska bete sig för att optimera utfallet för individerna. ”Man” är ett lurigt ord som ofta vilseför lika mycket som det upplyser och som därför bör undvikas så mycket det går. Om frågan gäller hur skogsbränder ska bekämpas spelar det en avgörande roll om det ”man” som ska göra jobbet är den statliga räddningstjänsten eller om det är kollektivet av privata bönder i det eldhotade området. Ibland kan ”man” vara vad som helst som när frågan uppkommer vem som ska få bukt med kriminaliteten. Först kanske ”man” är polisen som efter sina flagranta misslyckanden införlivar socialtjänsten i begreppet. Socialtjänsten värjer sig för ansvaret och förklarar att ”man” är hela det civila samhället, i sådana här sammanhang en ganska oprecis företeelse (ska jag som medborgare ta mitt jaktvapen och skjuta 15-åriga gangsters?). Det slutar med att politikerna får agera ”man” vilket betyder att samhället är tillbaka på ruta ett där någon förvirrad minister försöker ta sig ur sitt dilemma genom att för oklara ändamål skjuta till ett antal miljarder av skattebetalarnas pengar.

Det handlar kort sagt om hur samhället letar efter lösningar på sina problem eller, med andra ord, om hur utveckling antas gå till. Jag har i åtskilliga decennier arbetat såväl teoretiskt som praktiskt med dessa frågor och har nog periodvis varit anhängare av alla teorier eller synsätt kring det rätta svaret (och har väl därmed, i den mån någon brytt sig om vad jag sagt) bidragit med ungefär lika mycket nytta som skada.

Eftersom den mesta lärdomen som lärs ut på universitet, även i denna fråga, enligt min uppfattning syftar till att skapa komplexitet – vilket har fördelen att studenterna blir andligt vaccinerade mot tanken att saker är lätta att begripa men nackdelen att de tappar handlingskraften just för att

de lärt sig att inte förstå – så är jag personligen mer intresserad av den motsatta kunskapstraditionen som går ut på att förenkla så mycket det går i syfte att frigöra snarare än fjättra människors handlingskraft.

Kort sagt vill människorna ha utveckling och bättre liv och frågan är hur det går till. Även om jag vet att du kommer att protestera och hävda att mitt svar är alldeles för enkelt så vill jag påstå att det bara finns två strategier (eller, om du insisterar, varianter av dessa två). Under andra hälften av 1800-talet svalt svenska folket mer än vanligt. Nästan alla var bönder för vilka skördarna oupphörligen slog fel. Ungefär en femtedel av dem flyttade till Amerika och prövade på att där vara bönder på det svenska sättet vilket för det mesta föll mycket väl ut.

En av mina favoritfigurer på YouTube är en femtegenerationens svenskättling i Kalifornien som heter Victor Davis Hanson. (Bilden. Du kan se en timslång intervju här https://www.youtube.com/watch?v=U9o-68M0bCU). En del skulle kalla honom reaktionär eftersom han hyllar gamla svenska bondedygder som hans släktingar hade med sig. Svenskarna var tråkiga människor som aldrig pratade utan bara intresserade sig för att arbeta. Farfar kom in till ungdomarna klockan sju på lördagsmorgonen och frågade varför de inte var ute på fälten. Trodde de att de hamnat på någon gubbförening? Allt gällde att värna ursprungliga, nedärvda dygder såsom flit, hederlighet och sanningsfärdighet. Du får aldrig ljuga, inskärpte pappan i unge Victor.

Något särskilt kvinnoförtryck fanns inte i detta samhälle som Victor kanske romantiserar en aning om. En släkting pantsatte sin gård för att få pengar så den begåvade dottern fick studera juridik och senare blir en framstående domare. Victor själv gav upp en bekväm akademisk karriär eftersom han måste hem till gården för att ta hand om svaga släktingar vilket ledde till hårt bondearbete i fem år.

Det blir förbättring av sådana gamla svenska attityder. Naturligtvis levde de kvar även hos många av de svenskar som stannade kvar i fäderneslandet och utvecklade landet till vad som på trettio- och fyrtiotalen skulle bli internationella förebilder. Den amerikanska journalisten Marquis Childs kom 1936 med en panegyrik över Sverige – Sweden, the Middle Way – en internationell bestseller som förklarade Sveriges framgångar inte med hänvisning till bondedygder utan till statliga insatser och politiska lösningar (som framför allt visade sig vara socialdemokratiska).

Problemet med att lita mer till politiken – socialdemokratisk eller annorlunda – när det gäller att uppmuntra den utveckling folk vill ha är att politiken är hjälplös om folket har lagt sina dygder på hyllan och glömt bort den mentalitet och historiskt nedärvda anda som en gång gett det dess framgångar. Där är vi nu enligt min och Victor Davis Hansons

uppfattning. Han tjatar lika mycket som jag om betydelsen av att ha en ambitiös och självständig medelklass som fungerar som nationens andliga ryggrad. Han menar liksom jag att detta är vad som alltmer saknas våra respektive hemländer och som kan förklara den uppenbara dekadens vari båda hamnat.

Om du orkar så ses de sista tjugo minuterna av intervjun där Hanson beskriver hur hans lands förändras av att den traditionelle och självständige amerikanska medborgaren gradvis försvinner och ersätts av en människotyp som räknar med att omständigheter förkroppsligade av staten ska hantera allas motgångar. Man känner igen sig. Hans beskrivning av problemen med den amerikanska invandringen stämmer väl med den svenska situationen (även om deras mexikanska invandrare inte har samma förödande inflytande på kriminaliteten som invandrarna till Sverige).