I ett antal uppmärksammade artiklar i tidningen Fokus har journalisten Henrik Sjögren riktat sitt granskande ljus mot Migrationsverket. Myndigheten fungerar så dåligt att det är motiverat, enligt Sjögren, att tala om ett ”haveri”. 

Styrkan i Sjögrens granskning är att den bygger på ett stort antal vittnesmål från verkets personal. De som har vittnat har dock velat vara anonyma. Stundom har de varit livrädda för att det skulle komma fram vem som hade delgivit informationen. Om deras namn skulle avslöjas skulle det kunna leda till att det blev besvärligare att gå till arbetet. Men de har velat tala. Och när den första artikeln kom var det ännu fler som hörde av sig och ville lätta sitt hjärta.

Flera problem framkommer i granskningen. Migrationsverket har bland annat arbetat enligt ”pinnjaktsprincipen.” Personalen har uppmuntrats att klara av så många ansökningar som uppehållstillstånd som möjligt. Kvaliteten har därmed fått ge vika för kvaliteten. Det har också varit lättare att godkänna ansökningar än att avslå. Godkända ansökningar överklagas av förståeliga skäl sällan vilket gör att de aldrig utsätts för samma prövningar som de ansökningar som får avslag.

Ett annat problem har varit det beslut som fattades 2013 om att alla flyktingar med ursprung i Syrien skulle få permanent uppehållstillstånd. Plötsligt, som någon av informanterna uttryckte det, ”kom det syrier till Sverige från hela världen”. Ännu ett problem är den mycket stora andel utlandsfödda som arbetar på verket. Här uppstår tydligen etniska kluster på arbetsplatsen där människor blir lojala med sina landsmän och där det kan finnas anledning att ifrågasätta lojaliteten med Sverige och den svenska migrationslagstiftningen. Det är till och med så att utlandsfödda kan fatta beslut om uppehållstillstånd utan att själva vara svenska medborgare (och fram till 2021 kunde anställda som inte vara svenska medborgare också fatta beslut om medborgarskap). Ännu ett problem som uppdagades var den usla statistisk som gäller avvisningarna. Vill man inte bli avvisad från Sverige behöver man inte bli det. Det kan räcka med att uppge att man vägrar åka hem så kanske mottagarlandet vägrar tar emot en. Det kan också räcka med att personen börjar uppträda stökigt på flygplatsen för att flygpersonalen ska vägra ta ombord vederbörande och då blir det bilfärd tillbaka till förvaringen. När detta har skett ett antal gånger går giltighetstiden för utvisningsbeslutet ut och personen registreras som asylsökande igen.

Frågan är hur det kan ha blivit så här. Man tror gärna att det handlar om aktivism på myndigheten. Men någon sådan kanske inte behövs när Riksdagen har stiftat lagar som omöjliggör ett effektivt avvisande. I den intervju jag själv gjorde med Henrik Sjögren på Riks kom vi fram till mot slutet av samtalet att allt i grunden kanske handlar om politisk vilja. Regering och riksdag måste fatta rätt beslut för att myndigheter ska kunna arbeta på rätt sätt. Och signalerna från regeringen om vad som gäller i Sverige och på svenska myndigheter är också avgörande. Det är framför allt här det har brustit. Myndigheten har haft att verkställa en dysfunktionell politik.

När Sjögren har försökt konfrontera de ansvariga för verksamheten med de missförhållanden som personalen pekar på svarar de vanligtvis att de bara följer den lagstiftning (för migration och myndighetsutövande i allmänhet) som finns. Och eftersom den ger absurda effekter får vi också absurda effekter i den verkställande myndighetens verksamhet. Om Sveriges lagstiftare gör det omöjligt att kasta ut människor blir det också omöjligt att kasta ut människor. Om lagstiftarna ger de asylsökande rätt att överklaga avslag eller att söka asyl på nytt om man inte lyckats få ut dem inom en viss tidsrymd kan det knappast vara myndighetens fel att det inte går att avvisa människor. Och om regering och riksdag inte reglerar vilken bakgrund de människor som ska arbeta med att fatta beslut på Migrationsverket om uppehållstillstånd och medborgarskap är det kanske logiskt att verket självt inte skapar några sådana potentiellt kontroversiella regler.

Vad som behövs är uppenbarligen politisk vilja och politiskt ansvar. Nu har inte generaldirektören Mikael Ribbenvik fått förlängt förordnande som chef. Det är antagligen bra. Det behövs nya krafter. Svenska myndigheter behöver chefer som förstår att svenska folket har utsett en riksdag som vill ha något annat än en fortsatt generös invandring. Och då är det inte ett tecken på något orättfärdigt politikerstyre – som Socialdemokraterna vill få oss att tro – att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna går in och byter chef och skickar signaler om att arbetet måste skärpas till. Det är ett tecken på att demokratin fungerar.