Det här är en lite uppgiven kommentar till en debatt som pågår just nu och har väckt en del uppmärksamhet. Debatten handlar om huruvida barn i Sverige svälter för att deras föräldrar är så fattiga att de inte har råd att köpa mat och att barnen därför äter extra i skolan på måndagar efter den av ekonomin påtvingade helgfastan.

Debattören Lena Andersson har retat upp ett stort antal andra debattörer genom att påstå att det inte existerar någon sådan svält i Sverige eftersom alla föräldrar till nöds har råd att köpa havregrynsgröt till barnen, vilket är god och närande kost.

Motståndardebattörerna reser sig på bakbenen som eldsprutande kinesiska drakar och förklarar att Andersson och hennes reaktionära åsiktsfränder hatar fattiga människor och vill att fattiga människors barn ska svälta vilket för femtioelfte gången visar att motståndardebattörerna behövs för den intellektuella renhållningen bland Andersson-fascisterna.

Att det faktiskt skulle finnas sådan fattigdom i Sverige, att föräldrar skulle sakna pengar till havregrynsgröt och att barnen därför skulle svälta, är osannolikt men, föralldel, man kan säkert hitta på definitioner, slingriga förklaringar och referenser till utländska studier som skulle få mig att tappa andan och vägra resonera. Men om man nöjer sig med väl genomforskade grundfakta har Bitte Assarmo nyligen kommit med en upplysande text som bör räcka som tillförlitlig sanningsberättelse.

Om man struntar i den här diskussionens detaljer – barn, fattigdom, skolor, havregryn etc – så är det vår samtids ständigt pågående klasskamp som här utspelar sig på en ny arena. Arenorna handlar ofta om barn som på ett eller annat sätt lider. Är de inte svältande barn så kan de vara apatiska barn eller barn vars psykiska lidande ökat med tjugo procent – eller vad som helst – sedan förra året. Men de lidande är inte alltid barn, det kan också vara invandrare, dyslektiker, felbehandlade i vården på grund av sköterskebrist, misshandlade av sina män som för det mesta är djur såframt de inte är muslimer ty då beror problemen på att staten misslyckats med att integrera dem.

Min poäng är att det finns hur många offer och lidande eller potentiellt lidande människor som helst. Gränsen sätts – faktiskt – bara av de mänskliga fantasin. Se om du kan få in denna korrekta insikt i frontalloben. De flesta har svårt för det eftersom de inte kan se det gemensamma hos alla offer och alla lidande och upptäcka att de utgör en egen social klass.

Offren försörjer sig på att vara klienter hos det välfärdsindustriella komplexet som består av hela den offentliga social hjälpverksamheten med ungefär en miljon offentliganställda som försörjer sig på att omhänderta klienterna (som antalsmässigt är ungefär lika många). Komplexets personal har en fäbless för idéer om att barn svälter eller på andra sätt mår illa eftersom det ökar den samhälleliga efterfrågan på omsorgspersonal vilket gynnar dessa yrkesutövare.

Hela denna ruljangs – plus en del annat som jag här hoppar över – kostar en ohygglig massa pengar, i runda slängar uppemot fyrtio procent av bruttonationalprodukten. Och lyssna nu noga till denna oemotsägliga sanning: detta måste betalas varje år!

Vem är det som betalar? Det kan inte vara klienterna eller det välfärdsindustriella komplexets anställda. De är nettoskattemottagare som har större intäkter i form av skatter som andra betalt än de ger tillbaka som egen kommunalskatt och moms med mera.

Det finns någon som finansierar allt detta, en nettoskattebetalande medelklass som står för välfärdens fioler. I den här berättelsen om havregrynsgröten spelas försörjarrollen av Lena Andersson som till och med ser ut och låter som en skötsam och begåvad medelklassare av gråsossebakgrund. Man anar att hon ogillar myten om de svältande barnen och man begriper att hon ogillar den eftersom den bygger på att det finns en stor grupp medborgare som Andersson själv som går med på att ekonomiskt möjliggöra hela detta sociala upplägg (som är Sveriges stolthet och grunden för våra anspråk på att utgöra en humanitär stormakt).

Kan du förstå varför jag menar att denna berättelse om svältande barn än det svenska samhällets favoritfabel om sig själv i en ny skepnad eller uppenbarelseform? Precis som det finns ett trettiotal olika berättelser om Pippi Långstrump så är karaktärerna och rollerna fasta och återkommande: Tommy, Annika, Prussiluskan och så vidare. De svenska debatterna avlöser varandra som en serie nya Pippi-böcker som genast väcker debatt eftersom alla debattörer redan har tränat på manus genom åtskilliga volymer.

Storyn i svenska debatter handlar alltid om välfärdsstatens ambitioner att göra gott för det oändliga och växande antalet klienter och hur egennyttiga och ogina – och ofta barnhatande, en kär favorit – de nettoskattebetalande medelklassarna och hårt arbetande gråsossarna är som, liksom Andersson, trumpet tittar på utan vilja prisge sig själv i detta  ständigt återupprepade spel.