Föräldrar i Rinkeby kräver gratis lunch åt sina barn under sommarlovet, rapporterar vänstertidningen ETC. Men hur hungriga är egentligen Rinkebybarnen? Inte hungrigare än tidigare om man får tro Hans Ovsjö, som är rektor på Knutbyskolan i Rinkeby. I en intervju i Aftonbladet ger han uttryck för genuin förvåning över debatten som rasar eftersom han, trots att han jobbar i ett av de påstått mest utsatta områdena, inte märkt ett dyft av någon ökad hunger.

”Jag har följt debatten om att barnen äter så mycket mer i skolmatsalarna nu. Vi kan inte se att de äter mer än vanligt här.” säger han till tidningens Peter Kadhammar.

Ovsjö går så långt som till att kalla debatten om de hungrande skolbarnen för en modern mytbildning, och det är förstås precis vad det är. En handfull aktivister som bekänner sig till den gamla vanliga hittepå-värdegrunden har dragit igång alltsammans, sannolikt för att de själva rör sig i miljöer där de på ett eller annat sätt tjänar på att sprida just den här myten. Vissa kanske ägnar sig åt godhetsprojekt där de vill få in mer bidragspengar, andra kanske vill sälja in ett snyftreportage till någon välvilligt inställd kvällstidning.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om en närmare granskning skulle visa att det medborgarförslag om gratislunch, som av ETC påstås komma från fattiga föräldrar, är formulerat av en eller flera anonyma aktivister.

Rättare sagt: Jag skulle bli förvånad om det inte var just så.

”Jag vet ärligt talat inte var de hungrande barnen finns”, säger Ovsjö vidare. ”Om några skulle hungra vore det väl här, på Knutbyskolan som ligger i det fattiga Rinkebys fattigaste område. Detta är ett så kallat utsatt område som kommer i nyheterna antingen på grund av fattigdom eller kriminalitet. Skolan har 370 elever, bara en eller två har föräldrar som är infödda svenskar. De flesta kommer från Somalia.”

Intressant nog så slår Kadhammar också hål på den egna tidningens försök att medverka till mytbildningen. Den 24 maj publicerade Aftonbladet en intervju med kökschefen Therese Faulseit på en skola i ett så kallat utsatt område i Södertälje. Faulseit berättade då att barnen blivit medvetna om att familjens ekonomi blivit sämre och därför passar på att äta i skolan.

Tanken var förstås – antingen från kökschefen själv eller tidningens reporter – att läsaren skulle få intrycket av att barnen äter i skolan för att de inte vet när de får något i magen nästa gång. Men när Kadhammar några dagar senare ringde upp Faulseit visade det sig att det inte alls är hunger, eller oro för kommande svält, som är orsaken till att eleverna plötsligt börjat äta mer i skolmatsalen. Det hela beror istället på att eleverna köper mindre snacks i kiosker och butiker i närheten.

”Det är den förklaringen som vi har fått från eleverna själva och lärarna. Att det som de köper är mestadels dryck numer och inte mat/snacks i samma utsträckning som förut och det kan förklara varför det ökat så pass i matsalen.”

Även Åsa Cannerheim, som är måltidsutvecklare i Södertälje kommun, har fått samma förklaring. ”Vår teori är att barnen inte får lika mycket pengar till snabbmat.”

Där ser man. De utsatta barnen får inte längre lika mycket pengar till snabbmat. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att de tidigare fick det. Är man alltså fattig bara för att man inte har råd att köpa snabbmat och snacks vare dag?

I så fall var jag och mina kompisar utfattiga när vi växte upp för vi var alltid hänvisade till skolbespisningen. Om vi överhuvudtaget hade fickpengar med oss till skolan var det inte mer än att vi möjligen kunde gå till kiosken och köpa ett tuggummi på lunchrasten.

Nu kommer förstås inte mytskaparna att sluta hetsa om hungrande barn för den sakens skull. Nej, nu blir det istället synd om de här barnen för att de inte har råd med snabbmat och snacks i parti och minut. Redan nu har vissa debattörer, som först gjorde gällande att barn svälter, börjat dra ifrån och lägga till i sin argumentation. Det handlar inte om hunger, menar de, utan ”så mycket mer”. Och så kommer det gamla vanliga gnället om sommarstugor, semesterresor och märkeskläder och om hur orättvist det är att alla inte har råd med allt, som det ju alltid gör när aktivister argumenterar.

Vi har sett samma mytbildning förr, gång på gång. Frenesin är densamma nu som den var under skapandet av myten om de apatiska flyktingbarnen och myten att de ensamkommande unga män som tog sig till Sverige 2015-16 alla var barn. Eftersom i stort sett alla i maktposition ställde upp på myterna blev de långlivade vilket har orsakat både personligt lidande för enskilda individer och enorma kostnader för skattebetalarna.

Det blir intressant att se vad som händer denna gång. Kommer fåtalet aktivister åter att kunna skrämma sina meningsmotståndare till tystnad, dupera politikerna och driva igenom sin agenda, eller kommer förnuftet att segra?

Bild: Rinkeby centrum, wikimedia commons