Platon hade uppfattningen att äkta kunskap inte kan inhämtas textledes utan bara genom samtal. Jag har en kompis som i Platons efterföljd bjuder in till symposion vilket beroende på vilka gäster som inbjudits ibland kan urarta till en mildare form av supfest. Utan att bli direkt full upptäckte jag häromsistens en svaghet i mitt tänkande som jag kanske anat men aldrig besvärat mig med att artikulera.

Kalaset började som vanligt med drinkar och chips. Några gäster redogjorde för sina sjukdomar. Men snart, inte minst för att det fanns frustande Putinhatande officerare i sällskapet, gled samtalet in på det ständiga ämnet, nämligen Ukrainakriget plus näraliggande frågor såsom de senaste turerna i Sveriges Natoanslutning.

Eftersom umgänget bestod av skötsamma svenskar som tycker som svenskar gör mest så fanns det inga tvivel om var sympatierna låg. De Putinhatande officerarna behövde inte känna sig som några särlingar. Efter ett tag hade alla gästerna avgivit sina spontana vittnesbörd om hur illa de tålde Putin och hans system. Inte för att de för den sakens skull var några naiva USA-älskare…

Vid det laget hade jag druckit två glas vitt vin vilket räckte för att luckra upp hjärnans vindlingar mycket nog för att förvirra synapserna att gå fel vid vägskälen. (Sådana misstag skapar nya och oväntade kopplingar i huvudet. De kallas i den psykovetenskapliga litteraturen för kreativitet och anses av många vara den slutgiltiga förklaringen till mänsklighetens framsteg.)

Alltnog kände jag hur det skavde i min hjärna. Mina synapser har sedan barndomen lärt sig att med förtröstan följa skyltar med texter som New York, San Francisco, Washington D.C. Det var skyltar och budskap man kunde lita på. Sådan var min uppfostran. Men det var denna uppfostran – under årtiondena armerad med järn – som jag med två glas vin innanför bältet tyckte kändes illasittande.

Jag sa det till polarna. Jag sa lite dramatiskt att det där med att amerikanska stridsvagnar, drönare och moderna sjöstridskrafter var rätt svar på alla frågor inte längre kändes korrekt.

Hur länge har det känts så där? frågade en polare.

Fem minuter, sa jag ärligt. Kanske tio.

Så nu är Putin din hjälte, sa polaren med ett fånigt leende.

Dumskalle, tänkte jag men sa inget.

Saken utreddes inte närmare under symposiet. Men jag tänkte på den efteråt. Att västerlandet är på nedgång är ingen nyhet. Alla idéer kommer från USA, uppfinningarna, framtidstron, tidsandan, handlingskraften och nu, sedan några år tillbaka, det frätande tvivlet på den egna, ödesgivna, uppgiften att rädda världen och frälsa världens folk. Försök att förstå vilken enorm metamorfos denna förändring utgör i sina konsekvenser!

På senare år har kloka amerikaner blivit alltmer medvetna om sitt dilemma. Jag har, tror jag, identifierat två slags reaktioner. Den ena är den snabba, elakartade tillväxten hos en ny sorts sjuka idéer, den politiska korrektheten eller ”wokeismen” som i huvudsak grasserar i det demokratiska partiets vänstra halva, de stormrika amerikanernas och bidragsklienternas tillhåll. Därifrån hämtar ett land som Sverige, som sällan tänker nytt utan nöjer sig med att förvalta andras idéer, sin inspiration att formulera en egen tidsanda.

Den andra amerikanska reaktionen är en revitalisering av det som är USA:s unika bidrag till världen, nämligen ett frihetsälskande folk som envist värnat sig mot den egna överhetens lust att styra (en lust som Toqueville identifierade och dokumenterade redan i början av 1800-talet ). Här är en fin formulering av denna alternativa amerikanska anda:

Om vi värdesätter vårt rykte som världsmakt måste vi tas på allvar av resten av världen. För att bli tagna på allvar måste vi effektivt motverka extremism på hemmaplan. Två tydliga åtgärder vi kan vidta är att investera i organisationer som bekämpar polarisering och att främja utbildning för unga amerikaner som ger dem en övergripande bild av historien och Amerikas plats i det globala samhället.

Vi måste förkasta extremism i alla dess former. Oavsett om det är wokeism, högerextrem auktoritärism eller religiös fundamentalism. Amerika representerade en gång en ledstjärna av hopp och demokrati, och det är inte för sent att återvända till det. Tiden att rätta till skeppet var för flera år sedan, men vi har kommit till ett kritiskt ögonblick där vi har ett val att göra: fortsätta längs extremismens väg och se det amerikanska experimentet förpassas till historiens soptunna, eller göra det hårda arbetet med att förena det amerikanska folket, och som standard, våra internationella allierade, kring principer om frihet, demokrati och anständighet.

Så vad ska jag som svensk göra? Vårt land kommer aldrig att ta ledningen för framtidens tänkande. Ibland försöker vi vilket för det mesta får uppblåsta och löjeväckande resultat. Den feministiska utrikespolitiken och den humanitära stormakten är tydliga exempel. Men vi svenskar är snälla och ofta ambitiösa och det är vackert så. Vi för nöja oss med att röra oss inom det tänkande vars ramar upplinjeras för av USA:s folk – före USA var det tyskarna som pekade på möjligheterna för oss – och göra vad vi kan för att bekämpa det onda – PK-ismen – och skydda friheten på hemmaplan.