ETC:s krönikör Martin Aagard och Expressens kulturchef Victor Malm påstår att Richard Jomshof, Björn Söder och andra som är kritiska till den senaste tidens vurm för drag show i olika sammanhang, är ”out of touch”. Men det räcker med att titta på tittarsiffrorna för programmet Drag race Sverige för att inse att det är de själva som är helt fel ute. Det kan så vara att artistnamn som Admira Thunderpussy och Santana Sexmachine får det att pirra till lite extra hos herrar Aagard och Malm, men det tycks inte gälla för majoriteten av svenskarna.

Tittarna svek alltså och SVT:s satsning på drag som folklig underhållning blev ett fiasko. Men inte för att det, som Malm påstår, pågår ett reaktionärt kulturkrig från höger – utan för att majoriteten av svenska folket helt enkelt inte bryr sig nämnvärt om den här relativt lilla nöjesscenen.

När Victor Malm skriver att dragshow-profilerna blivit folkliga, och att det stör det han kallar den ”reaktionära högern”, är det alltså inte sant. Att det första programmet av Drag race Sverige nådde drygt 700 000 tittare förklaras sannolikt av att folk redan satt bänkade framför TV:n, eftersom programmet sändes direkt efter semifinalen av melodifestivalen. De följande avsnitten nådde bara mellan 140 000 och 180 000.

Martin Aagard skriver att heteromän borde vara tacksamma mot dragqueens eftersom dessa har befriat männen från ”1900-talets vidriga mansroll”. Dagens heteromän har, menar Aagard, stulit dragartisternas uttryck och approprierat det, till exempel inom hårdrocken. Men om det är någon som kan sägas ägna sig åt appropriering är det dragqueens, som klär upp sig till tänderna i sexuellt utmanande kläder, lösbröst och smink, och gör parodi på alla kvinnliga uttryck.

Drag har en lång historia, men det är framför allt männens historia. Det finns givetvis historiska exempel på kvinnor i drag, men då har det oftast handlat om helt andra bevekelsegrunder, som möjligheten att leva ett friare liv. Att dessa uppenbara könsskillnader inte problematiseras mer är för mig en gåta, särskilt som man i de flesta andra sammanhang gärna pekar på mäns makt och maktfullkomlighet.

Det betyder förstås inte att man inte kan bli berörd av enskilda människors livsöden, oavsett om de är drag eller ej. Flera av deltagarna i Drag race Sverige har gått igenom tunga år i sina liv, och vägen fram har inte varit lätt. Sånt ska man inte fnysa åt. Men det går att hålla två saker, till och med flera, i huvudet samtidigt. Man kan känna med människor som har det svårt, utan att nödvändigtvis ta till sig och hylla deras, i detta fall grovt sexualiserade, uttryck. Det är visserligen mäkta populärt att kategorisera alla som inte säger ja och amen till drag i alla sammanhang för ”transfobiker” och anklaga dem för att föra ”kulturkrig”, men det är naturligtvis bara strunt.

För SVT har tittarnas mottagande av Drag race Sverige blivit en stor besvikelse. ”Uppenbarligen har inte tittarna riktigt varit beredda att ge det chansen – jag tycker det är jättetråkigt”, säger Christina Hill som är programchef. Hon verkar ha svårt att förstå det, för programmet har ju applåderats av TV-kritikerna, så vad hände liksom?

Ja, vad hände? Hon verkar tro att TV-kritikernas åsikter är representativa för tittarnas, eller att tittarna läser kritiken och suger åt sig som svampar. Men så är det ju inte. Det händer jämt och ständigt att kritikerna höjer ett program till skyarna och tittarna sviker – och tvärtom. Jag minns exempelvis när SVT sände ”Vi hade i alla fall tur med vädret” första gången och en så gott som enhällig kritikerkår sågade filmen längs med fotknölarna. Den var simpel och publikfriande och ingen skulle kunna känna igen sig. Alla vet vad som hände sen.

Christina Hill antyder också att tittarnas ljumma intresse beror på ”samhällsklimatet” och gör därmed gemensam sak med Aagard och Malm, som vill skapa bilden av att det pågår ett reaktionärt kulturkrig från en inskränkt och otäck höger. Men hon har inte gett upp om en fortsättning på serien, får vi veta:

”Vi har inte bestämt det – men har absolut inte avskrivit det” säger hon och förklarar att man måste ha tålamod om man vill att något verkligen ska slå.

Tålamod? Med vad? Att tittarna ska sluta tänka själva och istället börja se dragshows som något rart och gulligt och helt oproblematiskt, som herrar Aagard och Malm och programchefen själv? Då krävs nog en rejäl uppfostringskampanj från SVT. Men det är klart, med de resurser de har till sitt förfogande ska de nog klara den saken.

Bild: Skärmdump, SVT Play