Swahilikulturen består av ett antal städer längs Östafrikas kust, från delar av nuvarande Somalia i norr ner till Zanzibar och vidare en bit söderut.

Kulturen var under hela medeltiden och fram till början av 1900-talet, då det blev lättare att färdas landvägen, en del av det som brukar kallas indiska oceanen-kulturen.

Indiska oceanen sammanband södra Arabien, persiska viken och Indien med den östafrikanska kusten. Det innebar att under hela Östafrikas förmoderna historia hade folket i kuststäderna och på öarna mer kontakt med de arabiska, persiska och indiska kulturerna än med de afrikanska folken i inlandet.

Alltså samma förhållande som med de nordafrikanska länderna, vilka ju alltid har varit en del av medelhavsvärlden snarare än den afrikanska, subsahariska världen.

Kulturen på swahilikusten och kulturen i det afrikanska inlandet var helt olika. På kusten bodde folk i städer av sten. Man byggde moskéer och palats. Man läste och skrev med hjälp av det arabiska alfabetet. Man var muslim. Männen klädde sig i kaftaner och hade turbaner på huvudet. Man älskade parfymer och rökelse. Man åt välkryddad mat.

I det afrikanska inlandet fanns inget av detta. Folk kunde inte läsa och skriva. De bodde i hyddor.

Men inte bara kulturerna skilde sig åt, även hudfärgen. På kusten hade många en ljusare hudfärg och liknade araber, medan folken i inlandet var helt igenom mörkhyade.

Det var länge allmänt känt, både av swahilierna och av europeiska forskare, att swahilikulturen byggts av orientaler, inte av afrikaner.

Men under avkoloniseringen uppstod en ny ”afrocentrisk historieskrivning” som ville ge de mörkhyade afrikanerna etnisk stolthet. Man förfäktade då åsikten att swahilikulturen skulle ha skapats av svarta afrikaner och vara helt ”inhemsk”.

De tidigare europeiska historikerna, arkeologerna och lingvisterna blev misstänkliggjorda och började betecknas som ”koloniala” och ”vita”.

Nya nationer grundades på 1960-talet, som Somalia, Kenya och Tanzania, där swahilierna degraderades till minoriteter. I Somalia försökte man ”somalisera” de swahilitalande kuststäderna, till exempel Barawa, och i Kenya och Tanzania började mörkhyade, kristna afrikaner från inlandet, som nu hade makten, att flytta till kusten.

Swahilierna själva har alltid spårat sin historia till Orienten, inte till det afrikanska inlandet. Enligt en medeltida krönika, kallad Kilwakrönikan, ska perser från Shiraz ha grundat och sedan styrt flera swahilistäder.

Afrocentriska historieskrivare har hävdat att detta bara är en myt. Men en ny DNA-analys av människorester funna i medeltida begravningsplatser, visar att åtminstone den swahiliska aristokratin, hade persiska förfäder.

Analyserna visar att de döda härstammade från persiska män och afrikanska kvinnor. Ett förhållande som stämmer exakt med vad både swahlierna själva och europeiska forskare alltid hävdat, nämligen att swahilikulturen grundades av persiska, arabiska och indiska män som tog sig afrikanska, mörkhyade hustrur.

Studien visar att den persisk-afrikanska genetiska blandningen började på 1000-talet. Men redan innan fanns genetiska inslag från Sydarabien.

Resultatet av DNA-analysen publicerades i tidskriften Nature (31/3 2023).

Artikel om studien i iransk media:

Studien kommenteras i iranska medier, till exempel här där det entusiastiskt konstateras att iranier är förfäder till swahilierna i Östafrika.

Det här är inte den enda gången som så kallad ”afrocentrisk” och ”postkolonial” historieskrivning har tillåtits förvränga historiska fakta. Jag har tidigare skrivit här om hur zimbabwiska, afrocentriska nationalister har försökt afrikanisera ruinkomplexet ”Stora Zimbabwe”.

Det är betydligt sannolikare att stenhusen i Zimbabwe, liksom alla andra stenhus i Östafrika, utan undantag, byggdes av araber/perser eller muslimska afroorientaler.

BILD: Ruiner i kuststaden Gedi, nuvarande Kenya.