I en ny opinionsundersökning från Ipsos den andel av de tillfrågade som underkänner regeringens arbete stigit från 43 till 55 procent sedan valet. Den andel som godkänner regeringen har sjunkit från 21 till 17 procent. På mindre än fyra månader. Vad hade väljarna föreställt sig? Hur stjärnögd kan man bli? Väntade sig väljarna ett femtiotal paradigmskiften över en kaffepaus?

Jag tänker med fasa på att det kunde varit jag som var statsminister och blivit utvärderad på det där viset. Sverige har nästan tvåsiffrig inflation, krig inpå gränserna, en Nato-process som kanske gått i stå, skjutningar och gängkriminalitet samt en massa kriser, till exempel en eller flera ekonomiska och ett antal elektriska. Allt det där skulle jag alltså ha grejat på fyra månader och sedan stå och le inför ett arrogant fån till tevejournalist som om jag trots allt gillade läget.

Den nakna sanningen är att jag inte hade kunnat greja en enda av de där så kallade utmaningarna om jag så haft tio gånger så lång tid på mig och det beror inte på att jag vore oskicklig i ämbetet – jag tror tvärtom att jag vore klart överlägsen de övriga kandidaterna – utan på att dessa uppgifter inte kan lösas. Bara för att man kör fast i kvicksand är det inte säkert att man kan ta sig loss.

Jag tror att det perspektivet skulle få en märkvärdigt tillnyktrande effekt på det politiska samtalet i Sverige. (Det får mig att tänka på den engelske författaren Samuel Johnsons – bilden – berömda försäkran att man kan lita på att en person som blivit dömd att hängas inom en vecka stramar upp tankeverksamheten.) Journalister, opinionsbildare och andra förståsigpåare skulle kanske inse det meningslösa med sitt vanliga trams om hur många gånger Ingerö tagit Skyttedal på låren (om han nu gjort det alls) och om vänsterpartiet har något att vinna på att återigen be Lidl att sänka priset på purjolök.

Tänk dig när Sverige börjar förstå att det inte är en personlig defekt hos finansministern att hon inte kan bestämma sig för att sänka eller höja räntan (om hon nu vet hur man gör detta vilket jag själv inte säkert skulle veta trots att jag har etthundratjugo högskolepoäng i nationalekonomi) utan på att ingen vet hur man, det vill säga politikerna, får ordning på en ekonomi som man under hela sitt skift låtit spåra ur medan man häpet betraktat förödelsen.

Har man väl kommit så långt i sin själsliga mognad att man tappat tilliten till sådana magiska krafter som normalt tillskrivs politiker – just sådant som att tillskjuta några miljarder eller att återställa värnskatten eller om det var Älvsborgs lösen då, men först då, har vi skaffat oss förutsättningar för att demokratin ska fungera ty demokrati är inte, som samtiden tycks tro, att den som skriker högst och längst ska få sin vilja igenom utan att folket är skyldigt att använda huvudet till att tänka med i stället för att härbärgera myter och amsagor om sina egna överlägsna kompetenser och oslagbara rättigheter.