I alla tider, alla kulturer, har människan oroat sig för saker, ibland med rätta, som till exempel när det gäller skeppsbrott, men också för visserligen elakartade men likafullt påhittade fantasifoster såsom vättar, troll, skogsrår, människoätande drakar och annat oknytt. Troligen har människan genom tiderna satsat större resurser på att bekämpa problem som inte finns än att ta itu med dem som det varit någon mening att försöka hantera. Jag skulle gissa att kampen mot häxeriet inklusive gudstjänster och teologisk forskning genom århundradena krävt betydligt större ansträngningar än vad som behövts för att utveckla bra antibiotika.

Att människan satsat stort på meningslösa arrangemang har, tror jag, ändå inte varit så farligt ty under största delen av historien har det ekonomiska överskott som stått till förfogande för att kunna slösas bort varit mycket begränsat. Med det menar jag att inte ens de mest välbärgade och spendersamma härskare kunnat göra så mycket skada.

Men otillräckligt utredda omständigheter som kanske har med allmän samhällscentralisering och långsiktig produktivitetsutveckling har numera fått ändring på det. Det finns ett större ekonomiskt överskott att satsa på onödiga dumheter och då menar jag inte främst månfärder utan i stället galna infall av sådana som Stalin som trodde att han kunde avhjälpa svälten i landet genom att vända sibiriska floders lopp.

Det är på ungefär den punkten vi befinner oss när det gäller klimatet. Vi vet faktiskt inte hundra säkert att koldioxidutsläppen är farligare för människorna än häxorna. Jag erkänner att det nu liksom då finns stora grupper begåvade och bekymrade människor som tar farorna på största allvar och inte vill vidkännas några begränsningar i sin kamp för att avvärja de befarade hoten mot mänskligheten.

Det kan hända att de miljontals människor, varav många avlönat, inte sällan väl avlönat, som ägnar sig åt att planera för och förverkliga en fossilfri framtid, har en poäng. Eftersom jag tillhör dem som uppriktigt sagt inte vet vad han tror i klimatfrågan – det påminner lite om den rätt utsiktslösa men oundvikliga vacklan som folk känner inför frågan om Guds existens – och eftersom jag inte gillar att chansa mig till uppfattningar som eventuellt visar sig inte hålla måttet så är jag beroende av att a) få bredast möjliga överblick över tillgängliga klimatståndpunkter samt att b) dessa är så hederliga och vederhäftiga som det bara går.

Jag har misslyckats med besked både på punkt a) och punkt b). På morgonen den 21 mars läser jag såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter för att få djuplodande och tillfredsställande information om ett av dagens huvudämnen som är just den allra färskaste sammanfattningen om klimatfrågan från ämnets mest kompententa globala expertis, nämligen FN:s klimatpanel IPCC som nu lämnar sin ”syntesrapport”. Mer tillförlitlig information finns helt enkelt inte enligt DN:

Rapporten är den tyngsta och mest utförliga sammanställningen av all relevant klimatforskning som världens forskare tagit fram hittills, sammanlagt tiotusentals olika studier. Den sammanfattar sex tidigare delrapporter som har publicerats under den senaste så kallade utvärderingscykeln inom IPCC, som pågått sedan 2016… Att klimatet påverkas av människan har slagits fast i allt tydligare ordalag av IPCC, från ”troligt” i den rapport som kom 2001 via ”mycket troligt” och ”extremt troligt” till ”otvetydigt” i den här senaste rapporten. Klimatets tidsinställda bomb tickar, säger FN:s generalsekreterare Antonio Guterres på presskonferensen där rapporten presenteras.

Samma budskap är om möjligt ännu mer entydigt hos SvD:

Det går att begränsa klimatförändringarna och verktygen finns för att göra det. Det är budskapet i en rapport från FN:s klimatpanel IPCC. Men panelen slår samtidigt fast att arbetet går för långsamt… FN:s generalsekreterare Antonio Guterres beskriver förslagen till praktiska åtgärder som finns i rapporten som en ”överlevnadsguide för mänskligheten”.

Om man söker ibland Sveriges förnämsta informationskanaler så finns det således bara en enda sanningsuppfattning i denna fråga. Redan där tappar jag lusten. Vilken okunnig men nyfiken människa som helst, jag till exempel, hittar tonvis med annorlunda men lika övertygande information på internet (dock att allt detta inte är i klump heligförklarat av generalsekreterare Guterres). Eftersom internet aldrig glömmer något hittar man lätt ett halvsekels argumentation längs samma huvudlinjer som idag. Regelbundet som en kyrkklocka har Guterres företrädare förklarat att vi just nu hör den allra sista undergångsvarningen från FN, att världen har en dag, men bara en dag, på sig att ställa allt till rätta men att allt hopp sedan är förbi. Så där upprepar det sig år för år och repeteras lite emellanåt för att hålla humöret uppe hos aktivisterna. Här hittade jag mer än ett halvt sekels undergångsvarningar.

De alarmistiska svenska skribenterna på tidningar som Dagens Nyheter har kanske rätt. Det vet varken de eller jag. Men det är ett varningstecken att de vare sig visar hederlighet eller vederhäftighet enligt punkt b) ovan utan nöjer sig med samma fräcka propaganda som världen alltså beståtts med i årtionde efter årtionde utan minsta tecken på vilja till rättelse vid påkommet falska profetior. Ledarredaktionen förklarar att dess idéer måste drivas igenom även om ”stora spänningar gör allmänheten negativt inställd till den förda eller föreslagna klimatpolitiken”. Ibland blir argumentationen inte bara skruvad utan rentav löjlig som när det förklaras att den totala världsrevolution som förespråkas kan kräva subventioner till blivande kollektivresenärer:

I själva verket är det mest centrala för politikerna just nu att få så många som möjligt att acceptera den nödvändiga omställningen och forskning visar att rättviseaspekten är väsentlig för att nå dit. Det handlar om att se till att förändringarna och kostnaderna slår någorlunda rättvist, vilket innebär riktade satsningar till specifika grupper, exempelvis dem som saknar tillgång till kollektivtrafik.

Gärna att vi räddar världen, men först ett rejält bidrag.