PATRIK ENGELLAU: Troligen självmål

I fredags kraschade USA:s sextonde största bank, Silicon Valley Bank (SVB). Det var den näst största bankkraschen i landets historia och den första sedan 2008. Den gången hade banksystemet förberett ett sammanbrott genom att mala in värdelösa fordringar på utfattiga människor i finansiella instrument som sedan såldes som äkta vara fram till dess det gick upp för ägarna att de finansiella instrumenten inte gick att sälja och jättekrisen var ett faktum.

Den gången var det alltså det privata banksystemet som på egen hand tillverkade värdelösa sparprodukter (vars tillförlitlighet sedan, mot en avgift, garanterades av kreditvärderingsinstitut som Standard & Poor´s  i syfte att öka efterfrågan på sådana skojarinstrument). Men vad var det för finansiella eller snarare sociala och politiska mekanismer som låg bakom förra veckans krasch?

Banksammanbrottet för femton år sedan var, vad jag kan förstå, ett ganska reguljärt bedrägeri som fick särskilt hotfulla proportioner eftersom nästan hela det amerikanska finansiella systemet var inblandat i en svindel som var så komplicerad och elegant att man undrar om ens de huvudansvariga förstod vad som pågick. (Fast hur kan de ha missförstått sina egna upplägg när de gav arbetslösa och utfattiga människor miljondollarlån utan annan säkerhet än en inteckning i det skjul värt tusen dollar där uslingen bodde?)

Den här gången har lurendrejeriet varit ytterligare några snäpp mer sofistikerat och utvecklat till den grad att det krävts tillförne oanade nivåer av cynism och klarsyn för att genomskåda bluffen ty här är det inte bara erkänt giriga bankirer som ligger bakom utan i ännu större utsträckning folkets förment oegennyttiga välgörare politikerna. Åtminstone är det vad jag misstänker.

Det började år 2020 med att ett nytt virus, covid, drabbade världen. Något liknande hade inträffat ett antal gånger med spanska sjukan, hong kong-influensan, asiaten, svininfluensan etc under de föregående hundra åren. Dessa sjukdomar passerade någorlunda obemärkt även om det tidvis dog mycket folk. Men sedan dess hade något märkvärdigt inträffat som hade med demokratin, politiken och det allmänna välståndet att göra. Samhällena hade nämligen bestämt sig för att a) inga svåra sociala prövningar av typ virusepidemier kunde uthärdas utan måste bekämpas, b) politikerna hade sedan sist på något vis begåvats med magiska krafter att faktiskt nedgöra sådana asiatiska utmaningar samt c) politikerna disponerade hur mycket pengar som helst inklusive sedelpressarna för att skaffa sig de nödvändiga musklerna för att betvinga tillvaron och samhället i den önskade riktningen.

Politikerna hade alltså vid pass år 2020 fått eller tagit sig det övergripande ansvaret för situationen. Problemet var bara att de i verkligheten inte visste hur de skulle hantera det hotfulla viruset som alltmer fyllde befolkningarna med vettlös skräck. Åtgärder måste alltså vidtas. Om åtgärderna hjälpte spelade inte så stor roll, huvudsaken var att de båda lika hjälplöst okunniga parterna, de nationella ledarna och medborgarna, tills vidare hade förtröstan avseende insatsernas verkande kraft. Här kom den ofelbart tillförlitliga vetenskapliga forskningen och dess överlägset kunniga och välutbildade personal in som garant för säkerheten hos de politiska åtgärderna (alltid enligt principen ”lyssna på vetenskapen”).

Allt tänkande graviterade nu mot en enda lösning som växte ur den självklara observationen att viruset spreds genom mänskliga kontakter så att det skulle sluta spridas om de mänskliga kontakterna upphörde. Resonemanget var tillräckligt enkelt för att vara ovedersägligt och ledde till att världens politiska ledare – som lika lite som andra visste något och därför anammade den sortens tänkande som dominerade covidpolitiken just för att det dominerade covidpolitiken eftersom ingen visste något och ingen därför vågade avvika.

För att sätta stopp för smittspridning till dess att ett vaccin fanns på plats beslöt världens länder att bomma för arbetsplatser och skolor och motsvarande inrättningar. Ekonomierna stängdes.

Detta medförde oväntade komplikationer. När ekonomierna stängdes producerades inget och såldes inget. Varken företag eller arbetskraft tjänade några pengar. Detta problem måste politikerna lösa – enligt principen att de har ansvaret för allt – vilket de också gjorde genom att trycka mer pengar och dela ut till behövande. Detta påverkade alla, så även Silicon Valley Bank. SVB var nischad mot ”tech” och ”life science” en i stort sett ny och oerhört expansiv och kapitalkrävande del av exempelvis USA:s ekonomi. Två slags företag var inblandade, dels ”venture cap”-bolag och andra finansieringsfonder som samlade ihop riskvilligt kapital från folk och företag som hade mycket pengar för nysatsningar i nya och lovande (men för det mesta ännu ej lönsamma) verksamhetsbolag inom tech och life science, dels själva de kapitalkrävande utvecklingsbolagen. Av något skäl som jag inte kan förklara hamnade de nytryckta statliga pengarna för det mesta i händerna på kapitalstarka aktörer såsom vencap-bolagen som var SVB:s kunder. Det gjorde att verksamhetsbolagen, som alltid var beroende av ett fortlöpande inflöde av riskkapital för att betala utveckling, löner, hyror och alla andra normala kostnader för utvecklingsbolag utan försäljningsintäkter, saknade pengar. På amerikansk teve har man under helgen sett åtskilliga intervjuer med IT-entreprenörer som oroat sig för att inte kunna betala ut lönerna denna vecka efter kraschen. Företagarna stod i fredags i kö utanför SVB utan att få ut pengar eftersom pengarna var slut på banken. En reguljär, gammaldags bankrusning helt enkelt. Även vencap-bolagen drabbades av en smäll. När de tidigare fick pengar av staten hade de ingen lust att skicka dessa medel vidare till sina investeringsbolag som kanske var på fallrepet. De lät pengarna stå kvar hos SVB och köpte obligationer för att åtminstone få en liten garanterad avkastning.

Det borde de inte ha gjort ty politikerna hade så småningom hamnat i sin tredje oförutsedda utmaning. Pengarna de tryckt och delat ut ledde inte till ekonomisk återhämtning utan till inflation, något som betraktades med stor oro och ansågs kräva en helt ny sorts insatser från myndigheterna. Riksbanken FED startade ett program med kraftiga räntehöjningar och därmed hamnade SVB:s rika placerare ur askan i elden. De förlorade en stor del av värdet på sina samlade placeringar eftersom en obligation som garanterat ger tio procent, tio kronor på en placerad hundring, förlorar halva sitt värde när riksbanken höjer räntan till tjugo procent för nya obligationer eftersom den gamla garanterade räntan bara räcker till att ge tjugo procents avkastning på femtio kronor. Förlusterna drabbade alltså inte bara utvecklingsbolagen utan även finansieringsbolagen.

Vad är det vi ser här? Är det ett stort och medvetet bedrägeri där politiker måste framställa sig själva som näst intill allsmäktiga i att lösa samhällets problem vilket bara leder till att de i sitt övermod utsätter vanliga medborgare för bankkrascher?

Jag undrar om inte världen hade klarat ekonomin, till exempel SVB, bättre om inte världens nationella ledare hade avstått från att försöka bekämpa covidviruset med metoder som de inte begrep. Utom Sverige, som aldrig gick i den fällan. Här hade de räckt om drabbade åldringar fått träffa en läkare och ordineras syrgas i stället för dödligt morfin.

Patrik Engellau