Jag har just lyssnat på oberoende dissidenten Pär Ströms redogörelse för det socialdemokratiska steriliseringsprogrammet, som genomsyrade det svenska samhället under flera decennier. Det är minst sagt skrämmande. Inte för att det är något nytt, förstås, men för att det alltid är lika chockerande att bli påmind om den socialdemokratiska människosyn som präglat folkhemsbygget. Citaten från Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan får håret att resa sig på huvudet – de kunde lika gärna vara hämtade från nazisternas Tyskland.

”Helst skulle väl man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag” tyckte de S-märkta makarna Myrdal och partiet jublade och applåderade förstås.

Min moster var en av de många som tvångssteriliserades så snart lagen trädde i kraft – för att inte kunna sprida sin ”sinnessjukdom” vidare. En 20-årig kvinna, som drabbats av svår ångest och depression, och som ansågs som ett så hopplöst fall redan vid den åldern att hennes fortsatta liv avgjordes där och då av det socialdemokratiska partiet. Hon var en mindervärdig människa och makarna Myrdal och deras likasinnade tyckte inte att hon skulle få föra de dåliga anlagen vidare.

Moster Britta är inte den enda kvinna jag mött som tvångssteriliserades under den här mörka tiden i Sveriges historia. I mammas och pappas bekantskapskrets fanns ytterligare en kvinna som råkat ut för samma sak. Hon var varken ”sinnessjuk” eller ”sinnesslö” utan hade som ung flicka, i de nedre tonåren, blivit våldtagen av en äldre man. Våldtäkten resulterade i ett barn som hon tvingades lämna bort eftersom hon bara var fjorton år.

Därefter fick hon epitetet ”lösaktig” och därmed hade hon också dåliga karaktärsanlag. Sådant fick ju inte spridas vidare i det spirande folkhemmet så hon tvångssteriliserades.

När jag lärde känna henne var hon redan i sjuttioårsåldern, lyckligt gift sedan många år och en hängiven hundälskare. Hon och hennes man hade två vackra och mycket trevliga västgötaspetsar. Hon var på det hela taget ganska godmodig, men såren hon tillfogats – först av våldtäktsmannen och därefter av den socialdemokratiska människosynen – hade aldrig riktigt läkt.

Hon gjorde aldrig någon hemlighet av våldtäkten och tvångssteriliseringen, och hon hymlade inte heller med sin djupa sorg över att hon aldrig fick bli mor efter den där första graviditeten. Eftersom detta var långt innan bortadopterade barn fick rätt till information om sina biologiska föräldrar kunde hennes barn heller inte söka upp henne.

Saknaden efter barnet hon aldrig fick älska och efter barnen samhället förvägrat henne fanns inom henne hela livet. Hade det inte varit för det harmoniska äktenskapet och kärleken till hundarna kanske hon hade överväldigats av bitterheten, men trots allt var hon förvånansvärt godmodig. Men om det var någon som nämnde makarna Myrdal, och främst Alva – som ju själv unnade sig att bli mor flera gånger – fick hon något svart i blicken. Hon hatade dem djupt och innerligt och hon hatade det parti som lyfte dem som hjältar.

Hennes hat bleknade aldrig. Och när Alva Myrdal gick bort i början av 1986 gick hon och hennes man på stadshotellet och firade. Medan Olof Palme ordnade en pampig och statsmannamässig begravning åt fru Myrdal drack de champagne och åt en fin trerättersmiddag. Det tycker jag de var värda, båda två, för även maken var ju ofrivilligt barnlös, drabbad av den socialdemokratiska illgärningen.

Om du inte redan sett videon där Pär Ström berättar om tvångssteriliseringarna, så gör det! Även om du redan känner till vidrigheterna så skadar det aldrig att bli påmind om Socialdemokraternas cyniska människosyn och deras onda handlingar som drabbat så många människor.

Bild: Makarna Alva och Gunnar Myrdal, via Wikimedia Commons