En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:

Men som påpekats några gånger nu [av energiministern själv, verkar det], jag försöker ta fullt ansvar för det som regeringen gör samlat men detaljer kring detta är lättare att få svar från finansdepartementet direkt.

Min slutsats är att det här, liksom så ofta annars, är svårt att få klarhet i vad de högsta styrespersonerna menar och att det därför det därför är en praktisk och arbetsbesparande strategi att skaffa sig fasta åsikter som ger säker vägledning vad som än sker i verklighetens storpolitik.

Men om man som jag saknar gåvan att veta alldeles säkert återstår bara att göra dåligt informerade gissningar om exempelvis Ukraina-kriget och de inblandade makternas avsikter. Jag utgår från att alla aktörer, oavsett vad jag själv anser om dem, är hänsynslösa cyniker.

Den som är lättast att gissa sig till är president Zelenskyj. Han och hans medarbetare är kamphundar som till varje pris vill vinna kriget mot Ryssland – eller snarare måste; vinner de inte så förintas de. Men Ukraina har dåliga chanser utan ett massivt stöd från väst, i huvudsak Nato och USA. Zelenskyj har därför bara två budskap till världen: 1) vi är hjältar 2) skicka därför mer vapen och mer pengar. Det går att förstå.

Världen sympatiserar med Zelenskyjs grundläggande attityd att man bör krossa Ryssland så snabbt och effektivt som möjligt men världen har också annat att tänka på, till exempel att inte slösa vapen och pengar på utsiktslösa projekt. Om vi inte slösar på Ukraina, säger sig världen, så blir krigsprojektet utsiktslöst och då har vi i alla fall inte slösat bort resurser i onödan.  

Stödländernas taktik är därför att ge så lite pengar de kommer undan med samtidigt som de kompenserar Ukraina och sina egna folk som sympatiserar med de uppstudsiga ukrainarna med retorik som inte belastar budgeten. De gamla kommunistländerna, för vilka ett hotfullt Ryssland framstår som en mer levande realitet, visar större generositet mot Ukraina än vad övriga länder gör. Som andel av sin bruttonationalprodukt betalar Polen, Estland och Lettland mest. USA, Sverige och Tyskland hamnar under plats tolv.

Att Sverige och Tyskland hamnar tämligen långt ned på listan går att begripa. Sverige satsar helst på för oss ofarliga PK-projekt eftersom vi är en snål humanitär stormakt som inte vill ta några risker. Å andra sidan kan vi inte knussla för mycket ty vår internationella ställning har försvagats genom att det krånglar med Nato-inträdet. Det kan komma en dag där vi vill framhålla vår givmildhet i Ukraina-fallet som ett föredöme för andra länder.

Hur är det med Sveriges bästa vänner finnarna? De verkar ha kopplat loss från Sverige. Turkiet styr processen. Den som inte tar avstånd från rörelser som Turkiet ogillar – på goda grunder vad jag förstår – får inte turkarnas stöd för medlemskap i Nato. Sverige förhöll till Turkiet som Sven Dufva i Fänrik Ståls sägner till ryssarna. Dufva var erkänt obegåvad men plikttrogen och modig. De svenska löftena till PKK-gerillan var lika heliga som Dufvas fosterlandskärlek. Han dog hellre än han svek. Finnarna skrattar nog vänligt och hyllar oss som Sven Dufva: Ty visst var tanken hos Dufva knappt till mått. Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

Tysklands ställning är svårtolkad. Tyskarna försökte göra det bästa av sin vansinniga energipolitik och räknade med att driva sitt land med rysk fossil energi. Här följer mysterier. USA har länge motsatt sig tyskt beroende av rysk energi och beslöt för ett halvår sedan att spränga – eller åtminstone be hjälpsamma allierade att spränga – gasledningen Nordstream 2. Ett mysterium är att man inte vet vem som gjorde jobbet. Men USA är starkt misstänkt eftersom president Biden och andra framstående amerikanska statsanställda på förhand varnat för att gasledningen skulle förintas. Ett annat mysterium är hur USA i så fall hade mage att djävlas med sin allierade Tyskland (och hela Europa) som fick svåra problem med energiförsörjningen. Visst drabbades även den ryska ekonomin men var inte det att gå över ån efter vatten? Och det tredje och största mysteriet är hur tyskarna (och det övriga Europa) kunde tåla denna hänsynslösa förolämpning från USA som sedan lite nonchalant insisterade på att tyskarna (och andra européer) skulle öppna sina plånböcker och vapenförråd för att förse ukrainarna med krigsmedel.

Det knepigaste enigmat är nog USA:s överväganden. USA har sedan andra världskriget vacklat mellan rollen som världens mest krigiske våldsmonopolist och de övriga folkens generösa räddare i nöden. USA har aldrig dragit sig för att kriga, oftast i större skala än detta krig. Afghanistan kostade tre gånger mer om året än Ukraina.

USA:s problem är nu mycket farligare än vanligt eftersom fienden har kärnvapen. Därför är världsopinionen, tror jag, viktigare den här gången. USA måste vinna världens sympati. Nyss gjorde Biden ett överraskningsbesök i Kiev. Hade något sådant kunnat inträffa under tidigare krig? Skulle Biden ha rest till Kabul för att vinna världens bevågenhet? Hade någon brytt sig?

Om jag fick välja ett framtidsjobb åt mig själv skulle Bidens ämbete stå längst ned på listan. Amerikanerna är inte längre det krigiska folk som det en gång var. Tanken att deras egna pojkar och flickor ska utsättas för skarpskytte från en grym och hänsynslös fiende som dessutom har kärnvapen fyller dem med ångest. En betydelsefull grupp republikanska kongressledamöter drar öronen åt sig vid tanken på hur illa det här kan gå för USA.

Vad ska Biden göra? Om han lovar att aldrig engagera sig ett kärnvapenkrig – och Putin självklart misstror honom – kan han nog vara rätt säker att få en atombomb i någon av sina bakgårdar. Om han försöker skrämma Putin med sina egna kärnvapen blir Putin nästan tvungen att skjuta först. Biden blir mannen som förintade USA.