Idag hamnade jag i ett samtal med ett antal personer som oberoende av varandra uttryckte sin oro över sakernas tillstånd i Sverige, särskilt vad gäller brottsligheten och kriminalpolitiken.

Jag studerade kriminologi på 1970-talet, sa en av de närvarande. Det var ungefär när Tage Danielsson, Lena Nyman och Gösta Ekman gjorde filmen Släpp fångarne loss – det är vår! Jag minns den filmen, sa en annan samtalsdeltagare med ett leende, den var helt snurrig. Tesen var att nästan alla människor var snälla och att de som hamnat i fängelse satt där av misstag. Det var väl då det började, sa ytterligare en samtalspartner. Vad var det som började? frågade en av de övriga. Vår tids vansinne förstås. Hela PK-ismen. Föreställningen om att brottslingar egentligen är offer och att vi som varken begått brott eller sitter i fängelse har ett slags skuld till dem som dömts till straff.

Det blev tyst en kort stund. Deltagarna begrundade nationens mentala tillstånd. Jag sa att jag hade en hypotes om vad denna underliga världsuppfattning beror på. Det övriga sällskapet tittade på mig. Det beror på att de vill att vi ska skämmas, sa jag. Vilka ”de?” och vilka ”vi?” och varför vill de att vi ska skämmas? frågade sällskapet och ville ha ett klart svar.

Är inte det självklart? frågade jag. I sista hand gäller samhällslivet makt och pengar. ”Vi” är vanliga skattebetalare och ”de” är de grupper som tar hand om våra skatter och gör av med pengarna. Att vi ska skämmas beror på att vi är skyldiga till alla offrens lidanden och offren är just sådana, fängelsedömda till exempel, som påstås lida oförskyllt. ”De” som tar hand om våra skattepengar är förstås politikerna och alla deras medhjälpare i det offentliga välfärdssystemet, generaldirektörerna och socionomerna.

Var det på sjuttiotalet som folk började tänka sådär? sa en övrig seminariedeltagare eftertänksamt. Jag tror det, svarade den före detta kriminologistudenten. Egentligen var det där med att skulden försköts från den ene till den andre en alldeles revolutionerande tanke. I flera tusen år hade mänskligheten betraktat dömda brottslingar som skyldiga till sina gärningar och därför i behov av någon sorts straff för att av skrämsel avhålla andra från brottslighet. Men nu plötsligt, på sjuttiotalet, slog en helt ny filosofi igenom. Brottslingen var inte längre en brottsling utan ett offer som behöver vård av särskilt utbildad vårdpersonal.

Men det där med vård av brottslingar funkade väl aldrig? frågade en annan deltagare. Nja, svarade kriminologistudenten, det fungerade aldrig i bemärkelsen att det ledde till minskat samhällsskadligt beteende av den typ som tidigare benämndes brottslighet men det fick andra värdefulla effekter, till exempel expansion inom polisen och kriminalvården för att inte nämna alla de nyanställda terapeuterna.

Men i så fall var det väl många som ifrågasatte det nya tänkandet, sa en deltagare. Jag menar om mänskligheten under tusentals års civilisation med hyggligt resultat bekämpat brottslighet genom att utmäta straff åt brottslingarna så måste de väl ha ifrågasatt de nya kriminalteorierna från sjuttiotalet när dessa visade sig odugliga till att stoppa brottsligheten?

Absolut inte!

Absolut inte?

Bara för att man misslyckats med en teori i femtio år betyder det väl inte är det är något fel på den? Nej, i stället gällde det att satsa mer på det mänskliga nytänkandet och skjuta till ytterligare miljarder av skattepengar.

Men hallå, det ligger en hund begraven i det där resonemanget. Det var ju under samma femtioårsperiod som det kom representanter för andra kulturer till Sverige. Kunde inte det ha med saken att göra? Till exempel att folk från olika kulturer hade olika benägenhet att ägna sig åt brott?

Du menar sådant beteende som tidigare betraktades som brott och då, tidigare alltså, felaktigt ansågs vara olämpligt?

Just precis så menade jag.

Då hade du fel och dessutom fel på ett särskilt graverande sätt. I själva verket är alla kulturer lika mycket värda. Kom ihåg att Riksdagen ungefär samtidigt som filmen med Tage Danielsson hade premiär, i proposition 1975:26, bestämt att invandrare bör kunna ”bevara kontakten med hemlandets kultur” och att de ”genom samhällsinsatser [det vill säga bidrag] bör ges möjligheter att själva välja i vilket grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet” oberoende – nota bene! – av benägenhet att förekomma i polisens olika misstankeregister.