Betänk följande ord:

Men nu är pengarna slut. Nu måste vi snabbt tänka om, rekonstruera folkhemsbygget efter andra och mindre kostsamma principer. Ju längre vi dröjer, desto fler och desto smärtsammare blir, desto hårdare ingreppen i förmånerna och bidragen. Krisen idag är ingen vanlig ekonomisk kris, ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i första hand en systemkris, så djup att den faktiskt hotar att leda till en systemkollaps om ingenting görs.

Ganska bra formulerat eller hur? Lite överdrivet kanske, så illa är det väl inte?

Texten är slutorden i pamfletten När pengarna är slut av författaren och historikern Anders Isaksson. Pamfletten publicerades i oktober 1992, alltså för nästan precis trettio år sedan.

Isakssons huvudtes är densamma som framförts av eftertänksamma betraktare både före och framför allt efter 1992, nämligen att välfärdsstaten, som består av ett ständigt ökande antal ekonomiska rättigheter som politikerna delat ut till medborgarna, hotar att sänka nationen när det blir uppenbart att politikerna lovat bort inte bara de pengar skattebetalarna har utan också de pengar de ännu inte hunnit tjäna ihop.

Jag vet inte vem som var först att varna för välfärdssystemets hotfulla konsekvenser. Kanske var det den moderate landstingsledamoten Henrik Åkerman som år 1975 formulerade Julaftonsteoremet som säger ”att i valet mellan bättre sjukvård och en ytterligare semesterresa till Mallorca, väljer svenskarna bådadera”.

Hur kan vi då fortsätta att offra på välfärdsstatens altare trots att förnuftet så tydligt varnar för följderna? (En förklaring kan förstås vara att olyckskorpar som jag hela tiden får fel; Försäkringskassan tycks stå lika trygg och stabil som någonsin.) Jag tror att det beror på att vårt samhälle – vilket i det här fallet betyder alla tänkbara politiska riktningar från vänster till höger – är besatt av en olämplig människosyn som går ut på att människor inte bara inte duger ens till enkla arbeten utan också att det vore inhumant och hjärtlöst att räkna med att de skulle klara av att försörja sig på det sätt mänskligheten sedan skapelsen varit tvingad till, nämligen eget arbete såframt de inte föredragit att dö av svält och umbäranden. (Slaveriet var ett undantag eftersom slavarna representerade ett kapital och därför av sina ägare gavs mat för att hållas vid liv i stället för att dö av svält; något av ett välfärdssystem trots allt.)

Historiens lärdom är att om det kniper och svälten och umbärandena kryper närmare så väljer nästan alla alternativet eget arbete. Eget arbete betyder inte att någon välvillig instans ska ställa fram en dator eller en svarv och betala den arbetslöse för att han ska gå på en statsfinansierad kurs för att, om han tycker det känns rätt, överväga att ta det jobb som efter förberedelserna kan stå inom räckhåll. Eget arbete betyder, om jag får bestämma, att själv ta hela ansvaret, det vill säga sköta sitt arbetsliv och försörjning som om Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan inte fanns.

Det jag talar om är den fria arbetsmarknaden vilket är något hänsynslöst radikalt och samtidigt mänsklighetens naturmetod att ordna jobb. I Sverige har vi sedan mer än ett halvsekel slutat att tro på denna naturmetod för dem vi kallar svaga vilket betyder de som väljer att inte underkasta sig den råa frihetens hårda villkor – att greja ett jobb genom att exempelvis gå till närmaste ICA-butik och fråga efter något kneg i lagret – utan föredrar Arbetsförmedlingens varma och kravlösa omhändertagande.

Det finns många politiska tänkare som håller med mig om att staten inte borde lägga sig i den fria arbetsmarknaden. Men det betyder inte att de menar att den arbetslöse ska berövas sina bidrag och konfronteras med risken för svält och umbäranden och på så vis utsättas för frihetens egna incitament. Jag har nog aldrig hört en svensk debattör ens på försök våga diskutera möjligheten att införa en fri arbetsmarknad. Vad de i stället förespråkar är att någon annan än staten på statens bekostnad ska göra det jobb som den statliga välfärdsapparaten misslyckas med. Ett exempel är det misslyckade och numera nedlagda projektet Etableringslotsar där privata företagare skulle få betalt av staten för att greja jobb åt nyanlända.

Jag tror alltså inte att det finns någon respekterad politiker eller annat slags tyckare som idag skulle våga föreslå införande av fri arbetsmarknad för andra än högavlönade och ofta högutbildade individer. Det ska till någon hjälpare som gör själva matchningsarbetet, antingen staten eller något privat intresse som gör jobbet för statens räkning.

Dagens Nyheter ondgör sig över att arbetslösheten för dem som inte gått ut gymnasiet i Sverige uppgår till 30 procent mot 14 procent i genomsnitt i EU. DN hävdar att det beror på att Sverige har fått för sig att alla ungdomar ska ha akademisk utbildning och därför inte vill skicka dem på yrkesutbildning vilket gör att företagen inte får den yrkesutbildade personal de vill anställa. DN (och arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv) menar att det vore bättre om företagen tog hand om utbildningen. ”Det är branscherna – arbetsgivare och fack – som vet vilka kvalifikationer som behövs för framtidens jobb”.

Visst. Vad väntar branscherna på? Det är väl bara att starta yrkesutbildningen? Nej, det är det inte. För det första vill branscherna ha betalt från staten för att sköta utbildningen och där gör staten motstånd. För det andra finns det en risk att eleverna inte tycker att det erbjudna paketet med yrkesutbildning följt av yrke verkar kul nog och i stället väljer fortsatta bidrag. Allt sådant skulle lösa sig om Sverige valde systemet fri arbetsmarknad utan bidrag vare sig till arbetsgivare eller potentiella anställda. Men det anses för grymt i vårt land. Och för det välfärdsindustriella komplexet är tanken fasansfull.